Det här är min kärleksförklaring till er som öppnar era hjärtan, era dörrar och era pensionstunna plånböcker.

Till er som inte viker undan med blicken, som tar er mod att se och tid att lyssna.

I mitt jobb träffar jag många av er. Ni kvinnor som aldrig sviker idealet om en medmänsklig värld och som genom åren så ofta ställt era egna behov och er egen bekvämlighet åt sidan för att ge andra en chans.

Ni är kvinnorna på barrikaderna eller så är ni kvinnorna som verkar i det tysta.

Jag lyssnar fascinerat på era berättelser och era erfarenheter. Jag hör er beslutsamhet, men ibland syns också er förtvivlan.

Det här är min kärleksförklaring till er som gör så mycket, men alltför ofta känner att ni inte räcker till. Som ger mer av er själva än de flesta, men ändå plågas av dåligt samvete över att inte göra nog.

Ni är kvinnorna som skriver insändare, ringer politiker, mobiliserar familjer, vänner och bekanta. Ni är föreningsmedlemmarna, styrelseledamöterna. Det är ni som skramlar med insamlingsbössor och det är ni som fyller dem.

När samhället nedrustar är det till er det offentliga sätter sin tillit. Det är till er de hänvisar när alla avslag är diarieförda.

Det är era trötta armar och ryggar som bär upp när skyddsnätet fallerar.

Det här är min kärleksförklaring till er. Det är mina ord till tack. För vad det är värt så är det mitt sätt att tala om för er hur värdefulla ni är, för jag hör så sällan någon av er säga det till er själva.

Men det här är också en påminnelse om att ni allena inte bär ansvaret. Ni får också säga nej. Ni får ge efter för trötthet och smärta och sjukdom och era egna behov. Ni får vila. Ni får ställa krav.

Under pandemin har det blivit plågsamt uppenbart hur mycket av det civila samhället som vilar på ”äldre tanter med stora hjärtan”, som en av er själva uttryckte det.

Samma storhjärtade tant som beskrev hur hon grät när hon till slut tvingades bestämma sig för att ta en paus, att sätta sin egen säkerhet före. Så kan vi inte ha det. Så ska inte ni ha det.

För det är inte rimligt att det är ni som ska dela med er av era vardagsrum och bäddsoffor för att lagstiftningen skapar grund för fyrkantiga riktlinjer som leder till inhumana beslut.

Det anstår inte ett välfärdssamhälle att det är era knappa pensioner som ska säkerställa att människor i nöd har mat för dagen.

Ni kvinnor som gått före, ni tanter med stora hjärtan. För allt ni gör, för allt ni är – ni är föremålen för min beundran och drivkraften bakom mitt arbete. Och det här är min kärleksförklaring till er.