En känsla av fel och fult över att ha något så lyxigt

Krönika 5 augusti 2022 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag erkänner, sommaren och semestern har varit efterlängtad och välbehövlig. Vilan, avkopplingen, närvaron i det lilla, i det oviktiga, i det enkla. Jag säger ”erkänner”, eftersom det nästan känns lite fel och fult att längta efter något så lyxigt som betald ledighet när man lever så privilegierat som jag. 

Innan sommaren pratade jag med en kollega i branschen. Alltså en annan oförbätterlig optimist som fortfarande tror på människors välvilja och att det går att rädda världen. Hen berättade om ångesten inför längtan efter att stänga av. Om det skärande dåliga samvetet över att ställa in autosvar på mailen och lämna jobbtelefonen i väskan. Om skavet i att ta ledigt från sitt hjälparbete med vetskapen om att nöden aldrig tar semester. 

Vi pratade om alla de människor som är förutsättningen för att sådana som hen och jag ska kunna göra våra jobb. Alla människor som på så många olika sätt ger av sin tid och sin energi. Som delar med sig av sina pengar och sina nätverk. Vi pratade om alla som gör en volontärinsats.

Vi drack vårt kaffe och diskuterade hållbarhet. Social hållbarhet. Att orka arbeta i ett verksamhetsområde där behoven växer fortare än det stöd vi kan leverera. Där människor faller mellan stolarna snabbare än vi kan fånga upp dem. Där systemet och lagstiftningen ibland verkar demonteras än stärkas upp kring de allra svagaste. 

Min kollega pratade om det här med kallet. Om andras, och kanske ännu mer sina egna, förväntningar på att den som jobbar med humanitärt arbete ska drivas av en inre styrka som aldrig mattas av. Tanken om att den som har i uppgift att hjälpa personer i utsatthet alltid ska få kraft av vetskapen om ett välfyllt karmakonto. Och ibland är det ett kall; ibland en moralisk övertygelse. Ibland faktiskt bara ett jobb bland alla andra som ska göras. 

Vi funderade kring sårbarheten i alla de livsviktiga uppdrag som vilar på frivilliga krafter. På orimligheten i att de så ofta finansieras av kortsiktiga bidrag och projekt, där tillgängliga medel ibland styr verksamheten mer än de faktiska behoven. 

Men vi återkom till människorna, så som vi alltid gör. Människorna som behöver oss och människorna som vi behöver. Som så ofta är samma personer, antingen i olika faser av livet eller på samma gång. De som gör att föreningslivet kan vara den samhällskraft som det är. Människorna och medmänskligheten som alltid finns där och som gör allting möjligt. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa