Inför pandemijulen 2020 gav Iiris Viljanen ut albumet ”En finsk jul”.

I ord och ton gestaltar hon där de blandade känslorna som väcktes det året: längtan, värme, glädje – och saknad och oro.

Ett stereotypt finskt sinnelag passar bra in för att skildra en jul när man inte kunde resa och träffa vänner och släktingar.

I Sverige inför förra julen slog våra dittills hårdaste restriktioner till.

Mitt i mörkret plockade många fram adventspyntet extra tidigt. Till och med de hårdaste traditionalisterna när det handlar om säsongens pynt verkade falla till föga. Vi behövde verkligen tända ljus i mörkret.

Nu stundar adventstid 2021 och vi är i ett annat läge.

Hösten har präglats av en känsla av revansch och återtåg. Kanske bygger vi upp extra stora förväntningar på den här julen. Extra allt, extra många, extra påkostat. Samtidigt hör vi om smittspridning, påfyllnadsdoser och vaccinpass.

Själv så tar jag fram och lyssnar på ”En finsk jul” igen. Kanske är det något med hela tilltalet, anslaget i den. Inte sentimental, inte glättig och överslätande.

Den påminner mig om smärtan, om livet som det är. Om människorna jag saknar. Om ensamheten som många av oss kan känna kring jul – även mitt i släktfesten.

Mitt på albumet dyker ”Härlig är jorden” upp. Psalmen som för oss svenskar blivit begravningspsalm, men som i övriga Norden i hög grad är en julpsalm.

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna / släkten följa släktens gång.”

Så här års för två år sen dog min pappa. Jag tror att det är just det tilltalet, som lämnar utrymme för både julglädje och för sorg och livets prövningar, som berör mig.

Hur lämnar vi utrymme i jultid?

Utrymme för alla känslor. Utrymme för människor i våra liv – de nya människorna, och till och med de som vi saknar, som inte längre finns kvar. Hur lämnar vi utrymme för tilltal och möte, för tacksamhet?

Jag tror att det viktigaste är att våga vara ärlig själv. Visa på sprickorna i sin egen fasad – för då vågar andra också.

Kanske är det just i det där utrymmet, där glädje och sorg får bo tillsammans, som vi blir rotade i oss själva.

Den dubbelheten och öppenheten vill jag hålla fast i inför denna jul. För nog är en finsk jul också ganska västerbottnisk?

I sista versen på ”Härlig är jorden” klingar julens budskap fram, som för mig är en tillit som bär även när det stormar:

”Människa gläd dig, Frälsarn är kommen! / Frid över jorden Herren bjöd.”