Jag minns begravningen och den sista tiden då Alzheimers sjukdom innebar att pappa till stor del redan var borta, även fast han fanns kvar. Jag minns också ett helt liv innan det – pappas alla fram- och baksidor som person. Skratt och tårar, glädje och sorg.

Det fina med allhelgona är att det både är något väldigt personligt och samtidigt något gemensamt. Många rör sig över kyrkogårdarna de här dagarna och framåt kvällen blir det extra tydligt, när det i mörkret lyser hundratals små ljus. Minnenas högtid är gemensam, samtidigt som våra minnen och vår saknad är personlig.

Allhelgona infaller precis när hela naturen går till vila inför vintern, när träden kläs av sina löv. Jag tänker att vi ser lite längre då, både bokstavligt och bildligt talat. När vi stannar till kring minnen och sorg, hittar vi ner till det mest väsentliga. Då ser vi vad som verkligen är värdefullt. Vänner, familj, kollegor, grannar - relationer som vi värdesätter även om människan inte längre finns kvar.

Flera år har jag tillsammans med kollegor funnits på kyrkogården vid allhelgona och bjudit på kaffe och kakor. Det har blivit många fina samtal med alla som är där för att titta till sina anhörigas gravar. Vi har fått dela berättelser, tankar och känslor, om människor och relationer. Vi har samtalat om det som verkligen är viktigt i livet.

För mig står ljusen som vi tänder för hoppet. Jag trevar mig fram i hur jag ska uttrycka det, för ingen av oss vet exakt vad som väntar oss efter detta liv. För mig är det inte en visshet eller en kunskap, utan ett hopp grundat i min tro. Hoppet om att det väntar något gott hjälper mig leva detta liv, med alla dess sorger och motgångar.

Därför handlar allhelgona om såväl minnen, sorg som hopp. Jag minns min pappa, och finner tröst i hoppet om att han finns kvar i Guds omsorg. Alla de hundratals ljusen påminner mig om det.

Pär Parbring, präst i Svenska kyrkan