Är man samhällsintresserad och skriver vad man tänker på sociala medier får man på skallen. Det ingår.

De första gångerna tror man att det är fel på själva åsikterna. Efter ett tag ser man att det handlar om att flytta fokus och få både det ena och det andra att låta ofarligt. Till och med klokt.

För om man upprepar en lögn tillräckligt ofta blir den sann. Tydligen.

Spekulativa rubriker och avslöjanden säljer. Även lögner. Problemet är bara att allt sådant också ger bränsle åt människor som ägnar sig åt att sparka både uppåt och nedåt.

En försöker få sitta kvar i ett vitt hus och tycker att han kan få bestämma om han vunnit eller förlorat. En annan tycker det är okej att spöa en kille för att han inte tänder på tjejer. En tredje skickar avföring hem till någon som hen läst om i tidningen.

Jag tror inte att självkänslan alltid är så bra. Då känns det skönt att klä på sig ett konstgjort självförtroende och ge någon annan på skallen – bildligt eller bokstavligt. Bli en del av den där upphetsade svansen som egentligen inte är så intresserad av ideologier utan mest av bråk.

Och då blir ansvaret vårt. Dels för att göra bättre, klä på barn bättre förutsättningar och självkänsla. Men också att fundera över vem man själv vill vara.

Skakar du bara lite på huvudet åt folk som pratar om att nu är det krig i riksdagen? Tänker du att det är bra om vi röstar in lite fler vildhjärnor i parlamenten så de gamla stötarna som inte gjort någonting vettigt hittills får det lite svettigt?

Hur fungerar det för dig som är nyhetschef att se hur antalet förtroendevalda sjunker samtidigt som allt fler går åt extrema håll. Har du något ansvar annat än det som handlar om att avslöja någon?

Sträcker du på ryggen och tar ett djupt andetag när någon runt fikabordet börjar bre ut sig och orera om någon annans j-la rättigheter, och frågar hur hen tänker? Eller tar du din kaffekopp och går?

Jag ser fler i den yngre generationen som lägger ihop två och två och kliver fram. Jag hoppas att jag ser rätt och att vi bara varit nere i en vågdal.

I en demokrati utgår all makt från folket. Men om folket pekar finger åt sina ledare i stället för att vara med och peka ut en vettig riktning?

Om den lilla kommunen till och med snart saknar ledarskap? Om det får vara okej att peka på allt som är fel, men aldrig behöva fundera på vad som är rätt? Då är vi på fel väg.

Och det är inte vägen till paradiset.