Alla vill vara gröna.

Miljöfrågorna lyfts dagligen i nyheterna.

Miljörörelsen hörs tydligare i debatten.

Samtidigt ökar polariseringen.

Trots att vi lever i den sjätte massutrotningen av arter, och i en skenande klimatkris, är vissa mer rädda för medicinen än för sjukdomen.

Miljöaktivister hotas och de gröna partierna – miljörörelsens parlamentariska gren – är hårt ansatta. Både av dem som vill göra mindre för miljön, och dem som vill göra mer. Det är frustrerande när så många viktiga beslut behöver tas.

Jag vet att miljövännerna i politiken får kämpa hårt. För även om alla säger att det är viktigt är det först vid förhandlingsbordet som det märks vilka som är redo att prioritera miljöfrågorna när det verkligen gäller.

Högerpartierna har varit emot Klimatklivet, stödet som Miljöpartiet drivit igenom, och som möjliggjort stora investeringar i omställningen, som exempelvis Northvolt och Hybrits fossilfria stål. Men även cykelbanor i Skellefteå och publika laddstolpar.

När Centerpartiet släppte igenom den blåbruna budgeten försvann miljarderna som skulle gå till skydd av skog, och även stödet för att bygga klimatsmarta hyresrätter.

Beslutet medförde i sin tur att EU frös de miljarder Sverige skulle ha fått för återhämtning efter pandemin. De hängde ihop med dessa miljösatsningar. Allt detta för en skattesänkning som ökar koldioxidutsläppen ytterligare.

När Socialdemokraterna inte längre hade Miljöpartiet att förhålla sig till deklarerade de att de älskar gruvor, utan att nämna samers rättigheter eller vikten av en ordentlig miljöprövning. Några dagar senare öppnade de för att bygga ut Arlanda – fastän det inte behövs.

Det blir tydligt hur viktigt det är att det finns miljövänner i de rum där besluten fattas.

En ledare i Dagens Industri beskrev för ett tag sedan Miljöpartiets roll i den gröna omställningen och de marknadsfördelar det inneburit för svensk industri. Skribenten noterade att ”ett regeringsskifte är i realiteten en affärsrisk om det gröna trycket på näringslivet försvinner eller försvagas.”

Och det är inte bara en affärsrisk, eller en risk för norra Sveriges utveckling. Det handlar om livet på den här planeten.

Det här blir min sista krönika, och särskilt till er miljövänner som kämpar på och demonstrerar utanför maktens korridorer vill jag säga tack för ert engagemang.

Jag hoppas att vi ses. Gärna innanför dörrarna. För där behövs vi mer än någonsin.