Det är inte en slutstrid i en superhjältefilm

Ärkebiskop Antje Jackelén gav i början på året ut en så kallad fastebok, med sexton skribenter ur olika religiösa traditioner som skrivit texter på temat ”Att bevara vår mänsklighet.”

Krönika 22 april 2022 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På baksidan kan man läsa: ”När så många påverkas av migration och flykt – hur kan vi bevara vår medmänsklighet och skydda varje människas värdighet?” Boken var aktuell redan i sig, men temat har blivit ännu mer brännande i och med kriget i Ukraina.

 Kyrkans fastetid är över, och vi har kommit in i påsktiden. Den tid då kristna firar att det goda segrar över ondskan. Livet över döden. Ljuset över mörkret. Och det gör det inte med makt. 

Det är inte en slutstrid i en superhjältefilm, utan det är den där paradoxala segern som sker där allt hopp verkar vara ute. Som vänder på alla förväntningar.

 Jag brottas med det här. Det bor en idealist i mig, som inspirerad av detta budskap vill tro på människan, på medmänskligheten, och på en väg utan våld. En väg mot försoning. 

Men där bor också en realist som tycker idealisten är naiv. Att vi behöver stirra sanningen i vitögat och agera. Ta upp kamp för att försvara oss. Kanske behöver båda de här rösterna bo kvar i mig. Livets alla beslut är svåra att navigera. 

Och i krissituationer blir det ännu svårare, ännu mer prövande att hitta rätt kurs. Jag påstår mig verkligen inte veta vad som är rätt och fel i krig.

 Temat kring medmänskligheten kom igen i en radiointervju med några fältpastorer i Människor och tro. En ukrainsk fältpastor pratade om hur hans uppgift var att hjälpa soldaterna bevara sin mänsklighet. 

Att behålla sin moraliska kompass, även i de mest prövande situationerna. De ryska soldaterna är också människor, även om de fasansfulla krigsbrott som vi får veta allt mer om kan få oss att tvivla på det.

 Jag tror att den här uppmaningen, att bevara vår mänsklighet, gäller oss också. I mötet med flyktingar, förstås. Men också i samhällsdebatten, eller i våra samtal över måltider. 

Hur hjälper vi varandra behålla blicken på medmänniskan, och samtidigt inte vara naiva? Hur kan vi göra världen lite vackrare, mitt i allt det fruktansvärda som också pågår?

 Mitt i rädslan för kärnvapenkrig under 80-talet skrev Sting låten ”Russians”, men den träffande raden: ”I hope the Russians love their children too” – Jag hoppas att ryssarna också älskar sina barn. 

Vi delar samma grundläggande mänskliga villkor. Och det finns en dag efter kriget också. 

Vem vill jag vara då?

Pär Parbring, präst i Svenska kyrkan 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa