Då och då får jag frågan om jag fått utstå mycket homofobi.
Tidigare har jag alltid svarat att jag lyckligtvis sluppit det. Med tanke på hur mycket hat, trakasserier och våld som hbtq-personer världen över får utstå har jag häpnat över det faktum att jag varit helt förskonad från detta.
Det är först på senare år som jag börjat reflektera över händelser och kommentarer jag fått. Kommentarer som gjort mig frustrerad och arg, men som jag inte kunnat sätta ord på.
Kommentarer som vid ifrågasättande replikerats med: ”Bli inte sur, det var ju bara en komplimang.”
Kommentarer som gjort det tydligt att sådana som jag inte finns. Och om vi nu gör det så har vi endast ett syfte: att behaga männen.
För en lesbisk kvinna med ett feminint uttryck har ju bara inte hittat rätt man.
Hon ser ju inte ens lesbisk ut. Det där är bara en fas. Det är synd, vilket slöseri. En testperiod. Hon kommer ändå att sluta med en man. För hur kan hon veta?
Den oändliga, ändlösa frågeställningen om hur i hela friden hon kan veta att hon föredrar kvinnor om hon aldrig har testat det rätta (läs: män).
Ja, som jag har fått höra att min sexualitet inte existerar. Det har hänt att vissa uttryckligen vägrat tro att jag är homosexuell.
Det är uppenbarligen otroligt skrämmande för många män med kvinnor som inte åtrår dem. För dem är det ogripbart och att sexualisera en lesbisk kvinna blir ett sätt att komma i underfund med dem. Ett sätt att återfå makten över dem.
Det kan vara skamliga förslag. Målmedvetna försök att ”omvända” en. Kommentarer som att ”bögar är äckliga, men lesbiska är okej så länge de är snygga.”
Och något som genomsyrar allt detta, som verkligen fått mig att häpna är en ofattbar dyrkan av det egna manliga könet.
Jag vill inte på något sätt jämföra olika typer av homofobi,. Men vi får inte glömma att den kan manifestera sig på olika sätt. Osynliggörande och förnekande av ens existens är ett av dem.
Så det mer sanningsenliga svaret är att jag visst har fått utstå homofobi.
Men den har inte gett mig några blåmärken eller andra fysiska men.
Den har varit smygande, inlindad och ifrågasättande. Men den har varit verklig.
Och nu när jag kan se den, ska jag aldrig acceptera den igen.