Gruvdebatten i Bolivia handlar om konsekvenser för miljön, urfolks rättigheter ställt mot behov av arbete, försörjning och ekonomisk utveckling. Tonläget i debatten är högt och konfrontativt. Saknas gör dock det globala perspektivet, insikt om behovet för ökad mineralutvinning i samband med energiomställningen och frågor som rör klimat väger fortsatt lätt.
I veckan besökte jag ett guldgruvedistrikt beläget ca 15 mil norr om Bolivias huvudstad La Paz. Dit tar man sig på kurviga, dammiga bergsvägar och sista biten med kanot. Floden Rio Kaka flyter genom området på sin väg mot Amazonas. En litterär översättning från spanska skulle bli skitfloden. Men jag tvivlar på att spansktalande gav floden dess namn - dock gör den nu skäl för ett dylikt öknamn.
Många mil av floden och dess stränder har vänts upp och ned av gruvverksamhet. Tonvis med guld utvinns – området är rikt och guld är numer Bolivias mest betydande exportprodukt. Här finns många hundra olika ”gruvföretag”. De flesta helt eller delvis informella (läs olagliga) och de bedriver en kaotisk verksamhet med föga miljöhänsyn.
De flesta använder kvicksilver – ett gift som tillsammans med all lera som frigörs flyter nedströms – mot världsunika naturskyddade områden och urfolks territorier. Samtidigt blir mycket lite av de ekonomiska värden som skapas kvar - det mesta försvinner annorstädes och/eller spenderas på kortvariga nöjen eller lyxartiklar.
Det är ett sorgligt skolexempel på vad man brukar kalla ”extraktivism”. Kvar blir miljöförstöringen och minnet av den flod som en gång var.
Med dessa bilder och fakta i färskt minne är det svårt att förstå att debatten om gruvor i Sverige ofta liknar den i Bolivia. Skillnaderna i hur gruvdriften bedrivs är nämligen långt mer påfallande än likheterna. I Sverige har vi tolv gruvor - för 100 år sen fanns det många hundra. Och alla drivs av företag som mött kraven som ställts i ambitiösa och transparenta tillståndsprocesser (all fakta finns att ta del av – för den som vill och orkar) och deras ekonomiska, tekniska och ekonomiska förehavande är föremål för kontinuerlig granskning.
Visst uppstår det problem även i Sverige men den bild som utkristalliserar sig är av en industrisektor som gör bra ifrån sig – socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Något vi bör vara hyfsat nöjda med, eller kanske tom lite stolta. Det innebär naturligtvis inte att vi bara skall låta gruvsektorn köra på – nej, alla projekt och förslag skall granskas kritiskt.
Men de som argumenterar för att vi i Sverige är bra på gruvdrift och att vi därför bör och kan ta ett större ansvar för den globala försörjningen av mineraler – man kan inte annat än erkänna att de har en poäng.
Håkan Tarras-Wahlberg, gruvexpert