Jag tittade länge på de vackra hus man bestämt skulle vara värda att spara. I Arjeplog finns nästan inga stora, gamla, vackra hus. VI har inte levt så.
Vi har varit gruvarbetare vi också. Men också fiskare, småbrukare och skogsarbetare. Mer sällan disponenter, möjligen var landsfiskalen eller prästen lite högre uppsatt. Våra hus byggdes i den storlek som behövdes och som man precis hade råd med.
Bruttoregionalprodukten, består enkelt uttryckt av löner och företagsvinster. I Norrbotten är värdet per invånare stort, men vår löneandel är liten och vinstandelen stor.
Mäter vi värdet på det som kommer härifrån så är vi rika. Bara energiskatter och moms på energiproduktionen i Skellefteälven summerar till mer än de totala statsbidrag som kommer tillbaka till kommunerna runt älven.
Om det kan man ha många åsikter. Några menar att det vore bättre om varje kommun fick försörja sig själv. Att naturtillgångars värde fick betala för skola, vård och omsorg och att vi kanske skulle ha råd med något mer då.
När Arjeplogare tittar ner längs älven så knyts det en och annan näve av avund i byxfickan. Men jag brukar fråga hur det då skulle gå för Sorsele? Vilken vattenkraft skulle de leva på när Vindelälven är skyddad från utbyggnad?
Det system vi har, med omfördelning av pengar efter behov är ganska fiffigt. Konstruerat av en Kirunabo, för övrigt.
Problemet är att den här omfördelningen har gett en diskussion om närande och tärande, särskilt från de som bor i kommuner med höga löner, och den gör nånting med oss. Den får oss ibland att känna oss underlägsna.
Vi skryter inte med våra stora, vackra, gamla hus. Vi skryter väldigt lite överhuvudtaget, förutom det mer interna skämtet om att här bor 2700 världsmästare.
Men, vi skulle kunna sträcka mer på ryggen och beskriva värdet på det vi har lite oftare. En grundskola där alla barn går ut med godkända betyg. En omsorg där maten prisas. Fjäll som även andra än vi själva vill komma till.
Ren luft och rent vatten. Det är inte kattskit det vi har, och vi som bor här gör det för att vi valt det, inte för att vi saknar förmågan att flytta på oss och vi får det att funka.
Det borde vara så att de här små samhällena i bistert klimat med avstånd mellan människorna, i meter men inte i kärlek, där få delar på kostnaderna för att vara ett samhälle, de borde stå som modell när nya innovationer testas.
När man funderar på hur det kommer att gå med elförsörjningen? Om lika många elbilar som hushåll kopplar in sig, sådär som det kan göra här under biltestsäsong.
Eller om man kan använda batterierna som back-up?
Nu bestäms att alla kommuner ska samla in matavfall, oavsett mängder och avstånd. När man kunde använda oss som modell i stället för att bygga alla system på den urbana normen, den som inte går lika enkelt att skala ner som vår modell går att skala upp.
Visst är det konstigt att man inte tänker så här i större utsträckning. Eller hörs vi helt enkelt inte, vi som bor och verkar här? För att vi inte skryter så mycket.