Människor älskar skatt. Eller åtminstone älskar människor att prata om den.
Eller kanske är det så att människor helt enkelt vill att den skatt de betalar med hundraprocentig säkerhet ska gå till något bra?
Jag tror på det senare. Och jag kan känna det själv. Det river i själen när jag ser hur vi, de olika aktörer som tar in skatten, är oss själva närmast.
Trots att vi säkert, totalt sett, skulle få mer pang för pengarna om vi kunde titta över gränserna.
Hur kan det vara så att den som har två trasiga knän får byta bara det ena och sedan försöka jobba igen i väntan på att få byta det andra.
När hen inte klarar av att jobba längre, det andra knät är ju fortfarande trasigt, blir hen utförsäkrad från Försäkringskassan och får gå till Arbetsförmedlingen. Trots att vederbörande faktiskt har ett fast jobb som hen får ta tjänstledigt från för att söka ett annat under tre månader. Var finns logiken och var sparade vi pengar?
Jag fattar att folk blir uppretade och varför. Det är ju våra pengar som går åt.
Om det vore så att resor och restid för den som bor långt ifrån ett sjukhus skulle räknas in i vårdkostnaden och ersättas till fullo – nej, man får inte många kronor i ersättning när man tvingas ta ledigt en hel dag för att kunna inställa sig mer än 20 mil bort – skulle vårdplaneringen se annorlunda ut då?
Jo, säkert skulle man börja samordna vårdtillfällena, kanske ibland flytta doktorn i stället för patienterna, öka effektiviteten i vårdkedjan. Och vi som åker skulle spara tid och pengar.
När kommer planeringen mellan myndigheter och bolag att inkludera alla i kedjan, så att inte den ena parten lägger ner kablar, vattenledningar, avloppsledningar eller något helt annat under en rondell som någon annan nästa år gräver upp?
De flesta kan berätta om egna exempel. Och jag fattar att folk blir uppretade och varför. Det är ju våra pengar som går åt.
Jag fattar också att jag ibland har fel. Staten sparar mer pengar på att folk inte blir kvar i försäkringssystemen när det står jobb utan sökanden. Vårdgivaren har så dyr utrustning att den bara kan finnas på enstaka platser – och då får folket åka dit. Planering ändras och helt plötsligt måste man kasta om i schemat för att få nånting gjort.
Men jag tror inte att jag har fel jämt. Ibland är det helt enkelt så att man gör som man alltid har gjort för att ingen har bestämt nånting annat.
Och jag önskar att vi orkade bestämma oss för att det här måste vi bli bättre på. Vägen dit är inte rak – men rätt.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog