Hur många larmrapporter, som konstaterar att de regionala skillnaderna för lungcancerpatienter är oacceptabelt stora, ska vi behöva läsa innan någonting görs?
För en tid sedan publicerade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys sin rapport. Den beskriver ett fenomen som redan är väl känt.
Tidigare i höstas visade Regionala cancercentrums nationella kvalitetsrapport för 2018 samma sak.
Vi har sett rapport efter rapport konstatera samma sak – i flera års tid. Frågan är hur många larm som ska komma innan något görs för att rädda fler liv.
Lungcancer är den dödligaste formen av cancer. Årligen dör 4 000 personer i Sverige i sjukdomen, tusentals närstående berörs.
En fråga som kräver särskild uppmärksamhet är den utbredda, framförallt regionala, ojämlikhet i svensk lungcancervård.
Lagstiftningen fastslår att svensk sjukvård ska vara ”på lika villkor för hela befolkningen”. Trots det visar nya siffror från Regionala cancercentrums nationella kvalitetsrapport och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ”Omotiverat olika” att det är din bostadsort som avgör vilken vård du får om du drabbas av lungcancer. Men också i vilket stadium lungcancern upptäcks.
Tidig upptäckt och snabb behandling är helt avgörande för lungcancerpatienters chans att överleva.
Några skillnader ser vi som särskilt oroande:
- Mycket stora skillnader i tid för upptäckt
Lungcancer ger ofta diffusa symptom, vilket gör sjukdomen svår att diagnostisera. Över 50 procent av alla lungcancerfall upptäcks i stadium IV, det vill säga när cancern redan är spridd med metastaser i andra organ och bot inte är möjlig. Sannolikheten att överleva i fem år om cancern upptäcks i stadium I är 60 procent. Motsvarande siffra i stadium IV är sex procent.
Det finns tydliga skillnader i hur långt vården har kommit i fråga om tidig upptäckt. Vid Skånes universitetssjukhus diagnostiseras över 40 procent av patienterna med icke-småcellig lungcancer i stadie I eller stadie II, när det är möjligt att behandla med botande syfte. Motsvarande siffra i Jönköping ligger runt 20 procent.
Förutom regionala skillnader är det vanligare att cancern upptäcks i stadium I bland patienter med högre utbildning, kvinnor och gifta personer.
- Diagnostiseringen blir bättre, men långt ifrån för alla
Nya metoder har starkt förbättrat möjligheterna att ställa rätt diagnos, och bedöma i vilket stadium sjukdomen befinner sig, vilket underlättar behandlingen.
Den nationella kvalitetsrapporten visar att det inte kommer alla till del. Exempelvis uppvisar användningen av så kallad PET/CT-röntgen vid diagnostisering stora skillnader över landet – från 100 ner till 80 procent av alla patienter på sjukhusen får tillgång till denna typ av kompletterande diagnostisering.
Föga förvånande är det framförallt på mindre sjukhus som patienter har sämre tillgång till PET/CT-röntgen.
- För få patienter får vård i tid
Med standardiserade vårdförlopp har det fastslagits hur lång tid det maximalt ska ta innan behandlingen av en lungcancerpatient startar. För medicinsk behandling gäller 40 dagar och för kirurgi och strålbehandling 44. Tyvärr kan vi konstatera att dessa mål inte uppnås för en majoritet av fallen – 63 respektive 90 procent. Därtill är variationen inom landet mycket stor.
Vid vissa sjukhus är det inte en enda patient som når målet för när kirurgi eller strålbehandling ska påbörjas. För behandling med läkemedel varierar väntetiden från 26 till 83 dagar.
Det saknas motivering till bristfällig tillgång till botande och palliativ behandling.
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys studie av lungcancervården visar att sannolikheten att få botande behandling är betydligt mer sannolikt i vissa landsting än andra. I Västra Götaland är sannolikheten 26 procentenheter högre än i Kronoberg. Sannolikheten att genomgå palliativ behandling är 27 procentenheter högre i Dalarna än i Östergötland.
Utvecklingen när det gäller behandlingen av lungcancer går fort vilket ger fler patienter en chans att överleva.
Men god diagnostisering och behandling måste komma alla till del. För detta krävs åtgärder omgående:
- Det behövs en översyn av de nationella skillnaderna i lungcancervården för att utröna vad som är anledningen till den stora ojämlikhet som vi ser i dag. Genom att nyttja den kunskap vi får från svenska lungcancerregistret, om vilka sjukhus som släpar efter, bör rutinerna vid aktuella sjukhus kunna ses över och förbättras.
- Utveckla möjligheterna för sjukhus och regioner att lära av varandra – för att alla patienter ska få bästa möjliga vård.
- Höj kunskapsnivån inom primärvården och säkerställ att även mindre sjukhus har tillgång till de senaste metoderna för diagnostisering och behandling.
Vilken vård du får om du drabbas av lungcancer ska givetvis inte styras av vem du är – men inte heller av var du bor.
Behövs det verkligen mer underlag för att motivera en grundlig förändring av cancervården?
Leif Carlson, ordförande Lungcancerföreningen
Karin Liljelund, vice ordförande Lungcancerföreningen