Ska funktionshindrade inte ha samma rättigheter som alla andra? Accepterar vi verkligen det?
Många personer med funktionsnedsättning har drabbats hårt av samhällets besparingar. Stora grupper svenskar lever bättre, delvis på bekostnad av dem som lever i mycket utsatta situationer.
Hur hårt och hur djupt klarar vi av att trampa ner människor med funktionsnedsättningar innan vi kräver en förändring? Var går vår gräns?
Jag är övertygad om att det finns en gräns hos en majoritet av oss. Gränsen som säger ”Hit, men inte längre”.
Det här är värdigt, men inte det här.
Det här samhället är jag stolt över, men inte det här.
Det är ökningen av antalet assistanstimmar och den totala kostnaden för LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kritiseras.
LSS berör tio olika områden – som personlig assistans, avlösning i hemmet och boenden – och kostar 75 miljarder kronor per år.
Varför betraktas just den siffran som en för hög kostnad?
Vi har råd att vara mänskliga.
Är vi verkligen beredda att acceptera att en del barn med svåra funktionsnedsättningar får så lite stöd att deras föräldrar riskerar att drabbas av egen sjukdom och ekonomisk utsatthet?
Att utbildningsplatser för ungdomar efter gymnasiesärskolan har fått kraftiga ekonomiska inskränkningar? Att medborgare i det här väldigt rika landet tvingas till att enbart överleva, inte leva?
Man försämrar för människor som lever med begränsningar som smärtor, som inte kunna ta sig fram överallt, som tvingas ta hjälp med intim hygien av främmande människor och mycket annat.
Våra politiker behöver få veta att LSS måste få kosta. Och den rösten kan bara komma från oss medmänniskor.
Jenny Anderberg, rektor och verksamhetsledare för Furuboda folkhögskola