Vad har hjärt-kärlsjukdomar och fallskador gemensamt?
De är stora folkhälsoproblem, med död och lidande, de är vanligast hos äldre.
Orsakerna är delvis likartade: fysisk inaktivitet, rökning, felaktig kost, felmedicinering och ogynnsamma socioekonomiska förhållanden.
Skillnader?
Dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar minskar medan de dödande fallskadorna ökar.
Synen på hjärt-kärlsjukdomar har förändrats radikalt, medan många fortfarande betraktar fallskadorna som ödesbestämda och därmed oundvikliga.
På 1970-talet betraktades tanken på att förebygga hjärtinfarkt som närmast löjeväckande. Det gäller fortfarande för fall, som dödar och skadar flest människor.
Minskningen av hjärt-kärlsjukdomar beror till stor del på förändrade levnadsvanor. Västerbotten, som i början av 1970-talet hade landets högsta dödlighet i hjärt-kärlsjukdom, är nu nere på riksnivå. För att minska sjukdomsbördan krävs en befolkningsinriktad åtgärd. Fler räddas genom förändringar hos de många med liten/måttlig risk. De med hög risk är färre.
Fallskador hos gamla har jämfört med andra skademekanismer ovanligt många invärtes och utvärtes riskfaktorer, varav många går att påverka.
Vanliga sjukdomar påverkas ofta bäst genom förändringar i livsstil, samhällsplanering, matproduktion, lagar och upprepad information till allmänheten. Det gäller även andra samhällsrelaterade tillstånd som infektioner, psykisk sjukdom, stress och cancer. Mer specifikt minskades hjärt-kärldödligheten genom:
- Förebyggande av sjukdom genom breda insatser på samhällsnivå.
- Bästa möjliga sjukhusvård för hjärtsjukdomar.
– Förhindrande av återinsjuknande.
- Rehabilitering inom sjukvården och fortsatt stöd inom patientorganisationer.
- Forskning, kontinuerlig utvärdering och ny kunskap.
Detta minskade hjärt-kärlsjukdom i Västerbotten snabbare än i övriga delar av Sverige – och mest hos kvinnor. För dem som var med i Västerbottens hälsoundersökning var nedgången störst: 36 procent för kvinnor, 32 procent för män.
Vi kan också lära av säkerhetsarbetet inom andra områden. När man så framgångsrikt minskade vägtrafikdöden, som i dag är några procent jämfört med vad den 1950, var mantrat ”skador är inte olyckor”. Med andra ord: det är inte otur eller olycka, utan ofta en rad faktorer som samspelar vid en krock eller ett haveri.
Det räcker därför sällan med en åtgärd, det krävs flera, från bättre bilar och vägar till nykterhetskontroller, hastighetsbegränsningar och krockkuddar.
Samma sak gäller för hjärtsjukdomar. Ja, alla tunga folkhälsoproblem, även fallskador hos gamla där invärtes och utvärtes faktorer samspelar.
Vi måste använda samma strategi som används vid hjärtinfarkt och infektionssjukdomar. Fallskador hos gamla har jämfört med andra skademekanismer ovanligt många invärtes och utvärtes riskfaktorer, varav många går att påverka. Även här gäller att det får större folkhälsoeffekt om många gör lite, än om få gör mycket.
Först måste vi tydliggöra problemets dignitet och visa att det går att påverka. Men för att kunna göra det behöver vi använda de data som redan registreras i vården, och tydliggöra det, på samma sätt som för andra stora folkhälsoproblem som cancer och hjärt-kärlsjukdomar.
I Skellefteå drivs flera ”Fall int”-projekt för att minska fallskadorna. Med samma metoder som i Norsjö ska vi minska skadorna med 4 procent per år.
En höftfraktur kostar samhället en halv miljon kronor. Att minska fallskadorna skulle vara en lysande affär för skattebetalarna. Men syftet med är inte främst ekonomiskt.
Kurt Boman, senior professor, hjärtspecialist
Olle Svensson, professor emeritus, ortopedspecialist