Fallskador är den skada som dödar flest människor.
Socialstyrelsens dödsorsaksregister anger drygt tusen döda per år, vilket är en grov underskattning. Bara efter en höftfraktur dör cirka 4 000 personer inom ett år.
För andra mer spektakulära skador är statistiken säkrare. För 2018: 250 trafikdöda, 108 mördade och 55 döda i arbetet. För varje dödsfall skadas och invalidiseras dessutom många hundra fler: efter en höftfraktur återfår få sin forna gångförmåga, trots att behandling, rehabilitering och omvårdnad har förbättrats.
Det är smartare att bygga staket vid stup än sjukhus nedanför. Det har vi riggat för vid andra skador. Döden i barnolycksfall, på vägar och arbetsplatser har minskat – inte av sig självt utan genom långsiktiga systematiska projekt med myndigheter, organisationer, föreningar, fack och arbetsgivare.
Något liknande finns inte för fallskador. Det finns dock många enskilda bra projekt.
Men som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) framhåller har ingen av de åtta myndigheter som har hand om säkerhet och skadeprofylax något direkt ansvar. Det saknas också direkta ekonomiska incitament för att förebygga fall hos äldre. Det finns inga föräldraföreningar som driver på.
Att feministerna inte reagerat på denna ovanliga könsskillnad är märkligt.
Förståelsen för problemens dignitet kommer först när man blir mamma till sin mamma.
Bara några procent av allmänheten vet att fallskador dominerar skadepanoramat, och upptar över 70 procent av vårdplatserna för våld. Ren okunnighet alltså. Men det globala åldrandet har skett så långsamt att vi inte märkt av ökningen. Skadorna trivialiseras också då de oftast sker i hemmet.
Det finns tyvärr inte längre någon statistik på hem- och fritidsskador. Socialstyrelsen har lagt ner registreringen med motiveringen att det hotar den personliga integriteten.
Som om inte död och invaliditet vore ett värre hot? Det anser man inte när det gäller trafik- och arbetsskador, eftersom en fortlöpande statistik är förutsättningen för att kunna driva skadeprofylax. Resultatet av säkerhetsarbetet är att ingenting händer. Därför krävs statistik på gruppnivå.
Ett exempel är Skellefteå som var sämst i Sverige på fallskador i kommunala boenden. Genom att manuellt återföra data från akuten (förmodligen olagligt) och återföra data till personalen lyckades man minska skadorna. Sveriges kommuner och landsting (SKL) arbetar nu med att ta fram motsvarande data för fallskador för alla kommuner och regioner.
Data av hög kvalitet registreras enligt lag i Socialstyrelsens databaser, men några anser att man inte får använda ens avidentifierade data för att rädda liv. Mygg och kameler.
Man betraktar också fall som ödesbestämda och därmed oundvikbara. Det är fel, vilket visas av att man genom strukturerat arbete minskat barnolycksfall, och trafikdöden är i dag bara några procent jämfört med 1950.
Till skillnad från alla andra skador drabbas kvinnor mer av fall/fraktur. Att feministerna inte reagerat på denna ovanliga könsskillnad är märkligt, men fokus ligger väl mer på yngre och friskare kvinnor. Pensionärsföreningarna prioriterar plånboksfrågor framför livhanken.
Regering och riksdag har heller inte tagit krafttag mot ett av våra stora folkhälsoproblem, kanske beroende på att bara 1,7 procent av riksdagsmännen är över 64, jämfört med 28 procent av väljarna.
Vi vet mycket väl hur vi kan minska fallskador: samma metoder som varit så framgångsrika för andra skador: riskanalys, riktade åtgärder, mätningar och återkoppling. Förutsättningen är att vi får använda vårddata som verktyg för att förhindra onödig död och invaliditet.
Det gäller livet.
Olle Svensson, professor emeritus ortopedi Umeå universitet, tidigare ordförande i Svensk ortopedisk förening