Coronaepidemin visar svagheterna i den sjukvårdsstyrning som växt fram de senaste decennierna.
Styrprinciper som den amerikanska företagsekonomiska modellen New Public Management (NPM) har medfört att lagerhållning av kritisk utrustning för infektionsskydd brister i att möta faktiska behov, samtidigt som kostnadsreduktionen har medfört allt färre vårdplatser.
Överbeläggningar har i Sverige närmast fördubblats sedan 2013. Marginalerna för vård av svårt sjuka infektionspatienter hotas i den slimmade verksamheten.
I virusepidemin är det i stället vårdpersonalens modiga och uppoffrande arbete som visar sin styrka. Läkaretik, professionell kunskap, solidaritet med sjuka, uppfinnings- och omdömeskraft är den verkliga kärnan.
Styrningen av vården har alltmer flyttats från medicinsk profession till byråkratiskt administrativt ledarskap, i enligt med en dominerande tanke i NPM – att hälso- och sjukvården ska styras utifrån ekonomiska resultat. Fokus blir att administrativt mäta och organisera sjukvården, som sätter den sjuka människan och etiskt förhållningssätt på undantag till förmån för ekonomiska principer. Denna omvandling har skapat en kostsam byråkratisk överbyggnad som tär på sjukvårdsresurser till nackdel för patientvården.
Marginalerna för vård av svårt sjuka infektionspatienter hotas i den slimmade verksamheten.
Värre är att NPM successivt underminerar kontinuitet, tillit och patient-läkare-förtroendet. I krisbekämpning förlitar sig myndigheterna på medborgarnas tillit till givna rekommendationer. Kan denna viktiga tillit ha skadats av införandet av NPM i svensk förvaltning och ett alltmer egoistiskt förhållningssätt.
Det primära är i sann NPM-anda att hela tiden låta sig styras av ”vi har våra rutiner”, det vill säga mätteknisk information och ekonomiska aspekter i stället för det professionella ansvaret.
NPM klarar inte det oväntade och omätbara, som snarare leder mot en robotisering av medarbetarna, att slaviskt ”följa uppgjorda rutiner” i stället för omdöme och personligt ansvar i relation till patienterna. Det blir en kall och själlös produktion. Patienten blir ett objekt för instrumentella aktioner i stället för en lidande medmänniska.
Klassisk läkaretik sätts på undantag; läkaren förutsätts vara ett lydigt redskap för staten i stället för att sätta den enskilda patienten i centrum. Det varnade redan Hippokrates för på sin tid.
Vi hävdar att professionellt definierade vårdbehov ska i grunden styra vården: detta är ett absolut kärnvärde i läkaretiken och i hälso- och sjukvårdslagen från 1997. Den bygger på den etiska plattformen (prioriteringsplattformen) fastslagen av en bred parlamentarisk utredning, som fortfarande gäller.
Vi ser en samhällsutveckling med en avtagande tillit till läkaretiska principer. Den enskilde professionelle aktörens helhetssyn, omdöme, ansvarstagande och kreativitet ersätts av allt starkare administrativa makter som styrs primärt av ekonomiska aspekter.
Denna negativa trend måste brytas och ersättas av sunda etiska principer och en tillit till professionella aktörer inom hälso- och sjukvården.
Kurt Boman, senior professor och specialist i kardiologi och internmedicin, forskningsenheten, medicin-geriatrik klinik, Skellefteå, Umeå universitet
Sture Eriksson, docent och specialist i geriatrik med psykogeriatrisk profil, Umeå Universitet