Vi behöver träna oss i att tänka att det värsta kan hända.
Så att vi är beredda när det värsta händer.
Tyvärr verkar de flesta beslutsfattare ha glömt detta. Hur kan det annars komma sig att vi saknar grundläggande material för en pandemi?
Det går inte att börja beställa munskydd, ansiktsmasker, respiratorer och sjukhussängar när pandemin redan är ett faktum.
Även på det individuella planet behöver vi förbereda oss, både praktiskt och mentalt, på att det värsta kan hända.
Det är någonting som vi människor varit medvetna om i tusentals år. Inte minst i våra religioner ser vi spår av detta.
Att det i alla kulturer finns ritualer kring döden är ett exempel. När vi i ritualens form sörjer en släkting eller vän blir vi också påminda om att vi själva är dödliga. I dag håller detta på att avskaffas när allt fler avstår från att ha en borgerlig eller kyrklig ceremoni i samband med döden.
En utveckling som knappast kan anses vara ett framsteg i mänsklighetens historia.
Vi behöver träna oss i att tänka att det värsta kan hända. Så att vi är beredda när det värsta händer.
För en sekulariserad svensk kan kyrkoårets söndagar och teman verka både meningslösa och obegripliga.
Men för oss som går i kyrkan är det en stor hjälp att i texter, böner och psalmer få möta livets olika sidor tillsammans med andra.
Även om kyrkoårets olika teman inte längre spelar någon större roll för de flesta svenskar så finns det ändå ett behov av hållpunkter och ritualer kring tidens gång. Julen och påsken är kvar även om de blivit tömda på sitt existentiella och andliga innehåll.
Fram till 1969 hade vi i Sverige nöjesförbud på långfredag. Det innebar att det mesta var stängt.
Vi som var barn på den tiden kan minnas att vi verkligen tyckte att det var en lång fredag. Man fick inte vara ute och leka som på en vanlig söndag.
Titanic var 1900-talets tydligaste symbol för den mänskliga aningslösheten. Det slutade i en katastrof.
Kommer coronapandemin att bli 2000-talets exempel på vår aningslöshet?
Experter har länge varnat för att nya pandemier skulle komma. Men Sverige och övriga världen har seglat på utan tillräckligt många ”livbåtar”.
Det är självklart inte bara religiösa texter som kan hjälpa till med träningen inför de svårigheter som livet ställer oss inför.
Även i mötet med litteratur, teater, konst, musik, ja kultur i vid mening kan vi öva oss inför mötet med det svåra och det obegripliga som livet ibland ställer oss inför.
Vi behöver träna oss i att tänka att det värsta kan hända. Så att vi är beredda när det värsta händer.
Det är därför som vi behöver både ett sekulärt och ett religiöst ”långfredagstänk”.
Hans Marklund, präst