Donald Trump meddelade i förra veckan att USA stoppar landets bidrag till Världshälsoorganisationen (WHO).
En logisk fortsättning på Trumps avståndstagande från multilateralismen.
USA är hårdast drabbat av coronaviruset i hela världen, sett till antalet döda. Och liksom på många håll i Europa beror det på politisk senfärdighet.
Som ekonomen Anders Åslund noterar i den nya skriften ”Trumps ekonomi och recession” (Frivärld) påbörjade östasiatiska länder effektiva åtgärder mot smittspridningen redan i början av januari. I väst dröjde det till mitten av mars innan åtgärderna började sättas in.
Att USA vänder sig inåt är i coronavirusets fotspår ingenting unikt. Även inom EU har länder börjat bråka om bland annat handeln med skyddsutrustning. Samtidigt har solidariteten länderna emellan visat sig vara bedrövlig, något som gjort att EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var tvungen att be Italien, virusets europeiska epicentrum, om ursäkt.
Men att USA förvägrar WHO finansiell uppbackning, mitt under pågående kris, bådar illa för såväl WHO som organisation som framtida kriser.
Som Carl Bildts tidigare rådgivare Olof Ehrenkrona skriver i Svenska Dagbladet (15/4 2020) är WHO:s nuvarande ledning tätt associerad med den kinesiska statsmakten. Alltså den som initialt förnekade coronavirusets förekomst. Att USA som största finansiär stänger ”kranen” riskerar att fördjupa organisationens beroende av Kina.
Hur detta slutar är det förstås ingen som vet. Men hittills är det klart att de europeiska, såväl som de transatlantiska, mellanstatliga relationerna är sämre än på mycket länge.
Och medan väst bråkar inbördes kan despoterna i Ryssland och Kina ta tillfället i akt att skönmåla och mörklägga obekväm coronastatistik.
Dessvärre kan vi heller inte ta för givet att relationerna återställs i takt med att pandemin klingar av. Dels pekar mycket på att Trump får fyra år till som USA:s president efter höstens val, och ingenting indikerar att nästkommande mandatperiod skulle präglas av ett annat förhållningssätt till omvärlden.
Dessutom är EU:s interna förtroendeskada ingenting som kommer att läka över en natt.
Som Olof Ehrenkrona skriver är Donald Trump den värsta amerikanska presidenten i efterkrigstid.
Vi kan bara hoppas på att det amerikanska folket gör ett annat val i höst.