Ringhals avslutar elproduktionen i reaktor 1 och 2, enligt ett tidigare beslut från ägarna.
Den beslutade stängningen av kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och Ringhals 2 upphävs inte av riksdagen.
Med en rösts marginal sa kammaren nej till ett förslag från Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att ge ägardirektiv till Vattenfall att driva reaktorerna vidare.
Det kan betraktas på olika sätt.
Från partierna som motsatte sig förslaget påpekades att det är bra om politiken håller sig borta från beslut som fattas av energiföretag på marknadsmässiga grunder. Det är en klok hållning, men en som också klingar falskt i ljuset av den pågående Preem-affären där regeringen – troligen grundlagsvidrigt – tagit över en domstolsprövning av ett nytt raffinaderi i Lysekil.
Preem är ett privat företag, Vattenfall är ett statligt. Ägardirektiv i det senare fallet kan inte gärna betraktas som mer inträngande i marknadens frihet.
Ironiskt nog beräknas inte heller ett nytt Preem-raffinanderi öka klimatutsläppen eftersom det skulle ingå i EU:s utsläppshandel.
Energiöverenskommelsen från 2016, och dess mål om 100 procent förnybarhet, må ha varit långsiktig, men inte hållbar.
Samtidigt väntas beslutet att stänga Ringhals leda till kraftigt ökade koldioxidutsläpp, främst i Danmark, Tyskland och Polen.
Man kan förstås vara emot petande både i Preems och i Vattenfalls investeringsbeslut. Faktum är att både kärnkraften och energisystemet i stort är i behov av en långsiktig och hållbar politik.
Energiöverenskommelsen från 2016, och dess mål om 100 procent förnybarhet, må ha varit långsiktig, men inte hållbar.
För att se varför behöver man inte åka längre än till Tyskland. Landets beslut från 2011 om att stänga ner kärnkraftsreaktorer i förtid, för att i stället basera energiproduktionen på sol och vind, har haft katastrofala konsekvenser – både för ekonomi, människor och klimat. En ny studie från amerikanska National Bureau for Economic Research beräknar kostnaderna till cirka 120 miljarder kronor per år. Än värre är att den kolkraft som trätt in vid vindstilla dagar bedöms kosta 1 100 människor livet varje år. Klimatomställningen går alltför långsamt. Kolkraften fasas ut först 2038.
Om Sverige försöker gå samma väg väntar ökade utsläpp, importberoende och svängande elpriser som försämrar konkurrenskraften för industrin.
Med det sagt är även frånvaron av en bred överenskommelse dålig. Energisektorn behöver långsiktiga spelregler. Marknaden saknar fortfarande viktiga mekanismer som möjlighet för planerbar elproduktion att få betalt för förutsägbarhet och andra systemtjänster. Kärnkraften behöver få lika goda villkor som förnybara kraftslag.
En ny energiuppgörelse behövs. En som inte gör kärnkraftsnedläggning till ett mål att sträva efter
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån