I onsdags avslutades hovrättsförhandlingarna angående den man som i medierna har kommit att kallas för Kulturprofilen.
Mannen dömdes tidigare under hösten i Stockholms tingsrätt till två års fängelse för en av de två våldtäkter som han stod åtalad för.
Och nu ska alltså hovrätten säga sitt. I väntan på deras dom sitter mannen fortsatt häktad.
”Han är inte den typen av människa” har Kulturprofilens försvarsadvokat Björn Hurtig sagt angående sin klient. Han är alltså inte den typen som våldtar.
Men vilken typ är egentligen det?
Har vi alltså inte kommit längre än att vi fortfarande tror att sexualförbrytaren ser ut och beter sig på ett särskilt sätt? Att det finns en ”särskild typ” som begår dessa brott?
”Han är en vanlig kille”, säger försvarsadvokaten.
Marcus Melinder: När en feminist vid din barm - det är vi skyldiga våra sönerFör att bekräfta denna ”vanlighet” kallade försvaret i onsdags mannens fru som karaktärsvittne. Något som får anses vara relativt ovanligt i en svensk rättskontext. Att en nära anhörig kallas in för att teckna bilden av en person på detta sätt.
Hennes vittnesmål syftade till att visa att hennes makes personlighet inte ”stämmer överens med den hos en våldtäktsman.”
Har vi alltså inte kommit längre än att vi fortfarande tror att sexualförbrytaren ser ut och beter sig på ett särskilt sätt?
Problemet är bara att det inte finns någon arketypisk våldtäktsman. Det finns ingen särskild personlighet som alla sexualbrottslingar delar och som skiljer ut dem från andra. Förutom då att i princip alla är män.
Och det är inte särskilt ovanligt att en gärningsmans ”vanlighet” i efterhand lyfts fram som en udda detalj i teckningen av dennes personlighet.
”Inte i vår vildaste fantasi hade vi kunnat tro att det var han”, sade en av den så kallade Hagamannens arbetskamrater när serievåldtäktsmannens gärningar rullades upp. ”Han är en vanlig kille”.
Marcus Melinder: Det handlar om män - sådana som jagI Bjästa, utanför Örnsköldsvik, dömdes en pojke 2009 för två fall av våldtäkt. Händelser som ledde till en omfattande samhällsdebatt om hur vi ser på brottsoffer, och då särskilt offer för sexualbrott.
Även i det fallet framhölls pojkens popularitet. Något som i det allmänna medvetandet diskvalificerade honom från att begå den här typen av brott. Istället utsattes flickan som anmälde pojken för hat.
Så nej, vi kan inte prata om huruvida någon är den ”typen av människa” som begår våldsbrott. Att fortsätta sprida den myten är farligt.
Våldtäktsmännen har nämligen inte svartvitrandiga kläder och mask för ögonen. Inte heller har de fotlånga regnrockar, är enstöringar som bor hemma hos mamma och har svårt i sociala sammanhang.
De skulle faktiskt lika gärna kunna gå klädda i ”manchesterbyxor, loafers, en skjorta och en kashmirtröja”.