Den otrygghet som råder i landet får inte bli ett normaltillstånd.
Sprängdåd och rån har blivit vardag i Sverige.
Förra året ägde 257 sprängningar rum, vilket kan jämföras med 2018 då det ”bara” handlade om drygt 160 (SVT 21/1 2020).
Också personrånen ökar. Inte minst barn drabbas. Under fjolåret gjordes 31 procent fler anmälningar om rån mot minderåriga (SVT 16/1 2020).
Och knappt hade 2020 hunnit inledas innan rapporteringen om nya bombdåd tog vid. Samtidigt tycks politikerna stå mer eller mindre handfallna inför dagens exceptionella situation.
Men normaliseringen av otrygghet runtom i landet är inget ofrånkomligt naturtillstånd. Att vända utvecklingen borde vara regeringens främsta prioritering.
i mitten av januari inträffade det bombdåd på Östermalm som av polisen kom att beskrivas som ett av ”de kraftigaste i Stockholmsområdet” (SVT 16/1 2020). I förra veckan var det dags igen. Natten till tisdagen skedde sprängningar i Husby respektive Kista i nordvästra Stockholm.
När otryggheten förra året kom upp på den politiska dagordningen var det mot bakgrund av en rad extrema händelser.
– Vi vaknade av den första explosionen, och sedan exploderade det rejält här utanför, berättade ett vittne för Aftonbladet (21/1 2020).
Om man inte kände till kontexten skulle det ligga nära till hands att anta att beskrivningen gällde ett land där krig utspelar sig. Ändå sker det här. Det är svårt att inte se statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande ”vi såg det inte komma” i Agenda i höstas som talande för politikens oförmåga att ta problemen kopplade till otrygghet på tillräckligt stort allvar.
Politikerna vaknade alltför sent. När otryggheten förra året – med rätta – kom upp på den politiska dagordningen var det mot bakgrund av en rad extrema händelser. En kvinna sköts i slutet av sommaren till döds på öppen gata i Malmö. I juni samma år inträffade en explosion i Linköping som var så kraftfull att den av Polismyndighetens kriminolog och analytiker Sven Granath beskrevs som ”avvikande” från det hittills kända mönstret (Svenska Dagbladet 11/6 2019).
Sådana händelser är extremt allvarliga.
Utvecklingen mot allt grövre våld är dock inte ny, den har pågått under tio års tid. Ändå ger dagens politiker intryck av att vara ovana, för att inte säga obekväma, inför läget vi befinner oss i. Varken statsminister Löfven eller justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) ger uttryck för något särskilt allvar eller någon särskild brådska.
Men hade det till exempel varit för mycket begärt att januaripartierna lägger exempelvis satsningar på ledighetsreformer åt sidan för att ge tryggheten i landet det fokus den faktiskt förtjänar?
Max Eskilsson, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån