Politiker i nästan alla partier verkar tävla med varandra om vem som är tuffast mot de kriminella.
Jag har inte sett några övertygande bevis för att strängare straff skulle avskräcka brottslingar. Det som avskräcker är risken att åka fast.
Om jag tolkar Brottsförebyggande rådets statistik för 2018 rätt så är det bara fem procent av brotten mot brottsbalken som leder till fällande dom.
Jag är övertygad om att en fördubbling av fällande domar skulle ha en mer avskräckande effekt än aldrig så långa fängelsestraff.
Min slutsats är därför att vi behöver stärka både polisen och domstolsväsendet så att fler kan bli fällda för sina brott.
Kraven på strängare straff handlar mer om att ”fånga” väljare än om att minska kriminaliteten.
Samma tankegångar ser vi i svensk narkotikapolitik. Nu senast manifesterat i att regeringen vägrar utvärdera om kriminaliseringen av eget bruk av narkotika har haft önskad effekt.
Kriminalisering av eget narkotikabruk leder till flera negativa konsekvenser, enligt en DN-artikel (22/2 2020) undertecknad av flera välkända forskare på området.
Vi behöver stärka både polisen och domstolsväsendet så att fler kan bli fällda för sina brott.
En är att mycket av polisens resurser går åt till provtagning och brottsanmälningar. De senaste 20 åren har antalet brottsanmälningar ökat från 2 000 till 50 000 om året. Det är enkla brott att utreda, och ger polisen fin statistik. Min undran är vad som hänt om dessa resurser använts för att utreda grövre brott?
Kriminaliseringen leder också till att den grupp av människor som skulle behöva vård och stöd ofta känner sig jagade och tappar tilltron till samhället. I värsta fall leder det till att man inte ringer efter en ambulans vid överdoser eftersom man är rädd för att bli gripen för brott mot narkotikalagen.
Kriminaliseringen bidrar också till segregation. Ungdomar från välbärgade områden löper sällan risk att åka fast. För ungdomar från utsatta områden gäller det motsatta förhållandet.
Tester på avloppsvatten från välbärgade områden visar att missbruket av narkotika är mycket större där än vad polisens statistik visar.
Hur vi ska möta kriminaliteten och narkotikamissbruket är inga enkla frågor. Det är frågor som inte lämpar sig för populistiska och känslomässiga argument.
I stället behövs mer forskning för att hitta de bästa metoderna.
För mig är det uppenbart att många som fastnat i narkotikamissbruk behöver behandling i stället för att straffas.
Om jag träffar en riksdagsledamot ska jag fråga om hen verkligen tror att strängare straff och fortsatt kriminalisering av eget narkotikabruk är den rätta vägen?
Eller om hen bara tycker så därför att det just nu verkar vara politiskt opportunt att ha dessa åsikter?
Hans Marklund, präst