Ibland påminner politik om att spela Svarte Petter.

Alla vill spela men ingen vill sitta med det förlorande kortet på hand.

I detta fall handlar det om att vara både för och emot i en (uppfattat) kontroversiell fråga.

Det finns nämligen ett brett stöd för kulturhuset i Skelleftepolitiken, och alla (nästan) vill lyfta fram behovet av och förhoppningarna på det kommande kulturhuset.

Det finns dock partier som samtidigt försöker vinna förtroende också från kulturhusets kritiker. Vad vill de egentligen?

Visst är det viktigt att ekonomin hålls i strama tyglar. Särskilt i ett bygge av kulturhusets storlek ekonomiskt och arkitektoniskt. Det är därför bra att projektet granskas.

Samtidigt är det omöjligt att förutsäga alla eventualiteter. Tiden från beslut till genomförande tenderar att kosta på.

Byggare och beslutsfattare kommer att tvingas till justeringar i såväl bygge som i ekonomi. I detta fall blir det än mer utmanande eftersom kulturhuset byggs, till stora delar, med oprövad teknik.

Visst hade kommunfullmäktige kunnat fatta beslut om ett kulturhus i form av en traditionell betonglåda och sluppit mycket av detta. Men hur kul är det?

Skellefteå kulturhus är resultatet av en arkitekttävling där 55 bidrag granskades, värderades och slutligen kokades ned till det kulturhus som nu tar form på det gamla busstorget.

Mottot för arkitekttävlingen var ”ett kulturhus som vågar”.

Redan i beslutet om kulturhuset står det att målet är en ”tekniskt och arkitektoniskt framstående byggnad”. Detta är ett mål som infriats och byggnationen väcker redan intresse världen över.

Beslutet att bygga i trä har också inneburit ett lyft och ett skyltfönster för lokala företag.

Stödet för kulturhuset är fortfarande starkt i kommunfullmäktige, men ett parti har hoppat av tåget, och flera andra ifrågasätter de beslut som leder oss fram till ett färdigt kulturhus.

Det är de, förstås, helt fria att göra. Politikens uppdrag är att granska och ta ansvar för den verksamhet som bedrivs.

Det som stör mig är retoriken. Samtidigt som de säger sig stå bakom kulturhusbygget väljer de att, populistiskt, ställa kostnadsökningarna för kulturhuset mot exempelvis skola och omsorg.

Om de menar att kostnadsökningarna ”tas” från skola och omsorg, Menar de då att bygget i sig också gör det?

För mig blir det tydligt. Vissa partier vill vara både för och emot kulturhuset i ett cyniskt spel att vinna väljare.

Jag tycker att teaterspel passar bättre i kulturhuset än utanför.