Sverige insåg då att beredskapen var knapphändig och totalförsvaret kraftigt eftersatt. Sverige valde då att öka anslagen till Försvarsmakten och att ansöka om medlemskap i Nato, helt enkelt för att kunna skydda våra medborgare och säkra våra demokratiska fri- och rättigheter i fall av krig.

Tros att det var många som sökte sig till Hemvärnet visade undersökningarna att försvarsviljan inte var så stark som den borde vara, och att många ställde sig frågande till hur den egna insatsen egentligen skulle se ut i fall av kris eller krig. Det faktum att allmänhetens försvarsvilja var svag, i kombination med en eftersatt Försvarsmakt, gav såklart många en funderare - men det finns fler dimensioner av totalförsvaret som inte lyfts i lika hög grad men som behöver arbetas med minst lika mycket.

Faktum är nämligen att flera kommuner i Västerbotten ligger långt efter med sin beredskap, liksom resten av landet. Så sent som tidigare denna månad berättade Sveriges länsstyrelser i Ekot (1/5) att civilsamhället är för dåligt rustat och att kommunerna och regionerna måste bli bättre förberedd på att kunna hålla ut i krissituationer. Försörjningssystem när det gäller el och mat saknar robusthet, likaså när det gäller lager av mediciner, vårdmaterial och bränsle.

Att rusta för en godtagbar beredskap är givetvis kostsamt och det krävs både en del lagförändringar och mer resurser från staten och Länsstyrelser, men samtidigt går arbetet alldeles för sakta i väntan på dessa medel. Till syvende och sist är det ändå kommunerna själva som bär ansvaret och som måste våga prioritera delar av sin egna budget till beredskap så att nödvändig information om exempelvis hemtjänst finns på papper ifall av strömavbrott, eller att krismatsedlar är framtagna så att barn och äldre ändå kan få tillräcklig energi vid förändrade matleveranser.

Att våga prioritera kommunens egen beredskap i vårens kommande budgetar runt om i länet vore också en investering för hela samhället. Forskning visar nämligen att försvarsviljan är direkt kopplad till förtroendet för de demokratiskt valda representanterna och den framförhållning och det ledarskap som politiker visar på. Förtroendet lägger grunden för den sociala sammanhållningen där solidariska handlingar blir regel mellan människor under svåra påfrestningar. Förtroendet för kommunen och regionen blir således som en resurs för en gemensam motståndskraft.

Politiker är valda att leda samhället, även när det inte är solsken och medvind. Det är deras ansvar, oavsett politisk färg, att våga prioritera sådant som inte syns förens det verkligen gäller.