Gång på gång kan vi i media läsa om de hot och samhällsproblem som avlöser varandra.
Men vi kan också läsa om sådant som ger oss kraft att sikta framåt i tron på att det finns en framtid som väntar på oss.
Vi lever i en spännande tid där vi som nation har möjligheten att spänna musklerna och satsa på en elektrifiering. Sverige byggdes starkt med hjälp av billig el som producerades av vattenkraft och kärnkraft.
Nu ser vi hur en kraftfull elektrifiering, med kanske fördubblad elproduktion i Sverige, kan möjliggöra en nödvändig omställning av fordonsflottan och tillverkningsindustrin. Detta skulle göra det möjligt att klara både klimat och välfärd på ett långsiktigt hållbart sätt.
Att stål kan komma att tillverkas nästan helt fossilfritt inger optimism. Men när man får veta att det kräver el motsvarande ungefär en tredjedel av dagens svenska elproduktion förenas optimismen med ett allvar inför den enorma uppgiften som stundar.
För att detta ska bli möjligt krävs det att vattenkraften och kärnkraften får vara basen i den planerbara elproduktionen. Den behöver dock kompletteras med andra energislag – i första hand vindkraft.
Men vi måste komma ihåg att det varken är fysiskt möjligt eller ansvarsfullt att låta vår elproduktion vara väderberoende.
I sin iver att låta all elproduktion vara förnybar, i stället för att nöja sig med att satsa på enbart på fossilfri el, försöker regeringen närmast strössla ut vindkraftsparker över Sverige.
Nyligen presenterade Energimyndigheten och Naturvårdsverket en gemensam nationell strategi för vindkraften. Där bedömer man att vindkraften behöver byggas ut med 100 terawattimmar till 2040 om ingen kärnkraft får tillkomma eller vara kvar tills dess.
För att täcka det utbyggnadsbehovet krävs det mellan 4 165 och 12 495 nya vindkraftverk beroende på turbinstorlek och vindläge.
Vad värre är, är att Energimyndigheten och Naturvårdsverket föreslår att den lokala demokratin ska sättas ur spel genom att försämra möjligheterna för kommunerna att säga nej till vindkraft.
Det finns fler och fler exempel på lokala opinioner som protesterar mot en etablering av vindkraftsparker i deras närområde.
Det kan finnas olika bevekelsegrunder till dessa protester. En del är oroliga över bullret, eller hur natur och djurlivet ska påverkas. Andra ifrågasätter varför inga konsekvensanalyser gjorts när det gäller hälsorisker, rotorbladen eller microplaster som hamnar i naturen.
En del stör sig på det visuella intrycket. Vindkraftverken blir allt större för varje generation. En del är nästan lika höga som Eiffeltornet.
Som kommunpolitiker är vi vana vid att hantera motsatta intressen och synpunkter från närboende när någonting ska byggas. Vare sig det handlar om en väg, bostadsbebyggelse, en förskola eller en fotbollsplan så finns det alltid de som hittar orsaker till att protestera.
Det är en del av vardagen för kommunpolitiker att hantera detta. Men det ska göras genom att lyssna med respekt, och inte genom att ta ifrån människor deras röst eller möjlighet att påverka den miljö där de lever och verkar.
Den kommunala rätten att få bestämma över hur mark ska användas och bebyggas är en grundläggande princip som förstärkts under hela 1900-talet.
Lagstiftaren har ansett det väsentligt, inte minst ur demokratisk synpunkt, att dessa beslut ska fattas så nära de berörda människorna som möjligt, och med hänsyn tagen till de skiftande lokala förhållanden som råder.
För oss kristdemokrater är det ytterst angeläget att slå vakt om denna princip och värna den lokala demokratin.
Gör om och gör rätt. Släng Energimyndighetens och Naturvårdsverkets förslag till nationell strategi för vindkraften i pappersåtervinningen och lyssna sedan till kommunerna och invånarna i hela landet för att hitta en balanserad utbyggnad av vindkraften.
Och låt den vara ett komplement till basenergin från den planerbara och fossilfria elen från vattenkraften och kärnkraften.