Vi måste se fetma som den sjukdom det är

Fetma är en svår kronisk sjukdom. De som är sjuka behöver, liksom alla andra som har en kronisk sjukdom, hjälp av sjukvården.

Debatt 7 november 2021 10:48
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

2 600 cancerfall i Sverige har en direkt koppling till fetma.

Det gäller för fler än tio av våra vanligaste cancersjukdomar, till exempel bröstcancer och tarmcancer.

Men bara en av tio har fått en diagnos för sin fetma.

Många har inte ens fått information om att ett högre BMI (kroppsmasseindex) är en riskfaktor för cancer.

En majoritet av svenskarna (59 procent) känner inte till kopplingen mellan cancer och fetma, enligt en färsk Sifo-undersökning.

Detta trots att fetma inom några år kommer att vara den största påverkbara riskfaktorn för cancer. Nu är det rökning.

Relationen är linjär. Det vill säga att ju högre BMI en person har desto större är risken att drabbas av cancer.

Men sjukvården informerar sällan eller aldrig om detta.

Antalet personer som lever med fetma ökar konstant. I Sverige beräknas det att drygt en miljon vuxna och cirka 150 000 barn har sjukdomen. Ordet fetma är otroligt stigmatiserande och vi måste fokusera på att det är en sjukdom och inte en utseendefråga.

I dag finns det omfattande ny kunskap som visar på svårigheterna att själv hantera sjukdomen obesitas (fetma).

Det finns kraftfulla fysiologiska mekanismer som motverkar alla försök att på egen hand gå ned i vikt.

Det finns en lång rad individuella faktorer som avgör hur utsatta vi är och vem som drabbas av obesitas. Det förekommer många olika uppskattningar av hur stor roll genetiken spelar, uppskattningar mellan 30 och 50 procent är vanliga.

Det finns fortfarande en stark kultur av diskriminering och stigmatisering där den som lever med fetma anses ha sig själv att skylla. I dag lägger sjukvården 15 gånger så mycket resurser på att behandla följdsjukdomar jämfört med att behandla själva sjukdomen.

Fetma är en svår kronisk sjukdom. De som är sjuka behöver, liksom andra som har en kronisk sjukdom, hjälp av sjukvården och få information om vilka risker en obehandlad sjukdom innebär.

Vilka andra patienter skulle vi behandla på detta sätt och tycka att de får ”bota” sig själva?

Och varför tar samhället hellre de stora kostnaderna för följdsjukdomar och komplikationer?


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa