I dag tvingas den som är utsliten att ta ut sin pension i förtid när orken tryter.

Resultatet blir ännu lägre pension, livet ut.

Många av LO-förbundens medlemmar, som slitit ett långt arbetsliv i fysiskt tunga och mentalt stressande arbeten, riskerar därmed att bli så kallade fattigpensionärer på ålderns höst.

Det är helt oacceptabelt. För om det är någonting som coronakrisen visat som är det vilka som får Sverige att gå runt.

LO-förbundens medlemmar bakar vårt bröd och fyller butiker med varor, kör kollektivtrafik och levererar post.

Det är helt enkelt inte mer än rätt att de som får samhället att rulla ska ha en pension att leva på.

LO har länge påpekat att pensionsavgifterna måste höjas rejält. Vi vill att den sammanlagda pensionen ska vara minst 72 procent av lönen.

Samtidigt krävs en rad åtgärder för den som inte kan jobba till ordinarie pensionsålder.

När politikerna beslutade att höja riktåldern lovade de samtidigt att förbättra arbetsmiljön. Det har vi knappt sett röken av.

En bättre arbetsmiljö handlar både om makt över den egna arbetssituationen och om trygga anställningar.

Genom att avskaffa allmän visstid och göra heltid till norm skulle inte minst kvinnor i arbetaryrken orka jobba en större del av arbetslivet.

Nyligen lanserade den socialdemokratiskt ledda regeringen en arbetsmiljöstrategi där nollvisionen utvidgats från dödsolyckor till att ingen ska dö på grund av arbetsrelaterade sjukdomar.

Nu är det dags att gå från ord till handling. Ingen ska bli sjuk av sitt jobb. Alla ska ha kraft och vilja jobba ett helt arbetsliv.

Sist men inte minst måste det bli lättare att få sjukersättning för den som blir utsliten i förtid.

Sverige har i dag vad som sannolikt är västvärldens strängaste regler för att få sjukersättning.

De senaste åren har nästan sju av tio av alla som sökt sjukersättning fått avslag. Det är faktiskt helt orimligt.

En sak är säker: Så länge LO-förbundens medlemmar saknar trygghet på och utanför jobbet kommer vi aldrig att acceptera en höjd pensionsålder.