Krisen i länet är en del i en nationell vårdproblematik

Vården i Västerbotten har stora problem sedan många år. Det blir särskilt tydligt när personal ska ta ut sin semester. Stängda hälsocentraler, minskade vårdplatser, sommar - och julstängt BB i Lycksele, köer till operationer och utredningar.

"Det är ett systemfel i den svenska sjukvården som är viktig att se när vi diskuterar vårdpolitik i Västerbotten", skriver Maria Lundqvist Brömster (L), regiongruppledare 
och Lars Jacobsson (L), överläkare och regionkandidat.

"Det är ett systemfel i den svenska sjukvården som är viktig att se när vi diskuterar vårdpolitik i Västerbotten", skriver Maria Lundqvist Brömster (L), regiongruppledare och Lars Jacobsson (L), överläkare och regionkandidat.

Foto: David Skoog

Debatt2022-08-31 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ett huvudproblem är bristen på i princip all slags vårdpersonal. Detta trots att vi i Västerbotten har fler läkare och sjuksköterskor per invånare än någon annan region i landet. 

Sverige har betydligt fler läkare än Norge, Finland och Storbritannien som har en minst lika väl fungerande sjukvård. 

Det är ett systemfel i den svenska sjukvården som är viktig att se när vi diskuterar vårdpolitik i Västerbotten.

En viktig faktor är den roll som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har fått med allt större inflytande över hur vården organiseras och även dess innehåll. 

Regering och centrala myndigheter har på olika sätt överlämnat makt och inflytande över vården nationellt till SKR. Regionerna lutar sig mot SKR och så får vi den situation vi nu lever i där en byråkrati utan djupare kunskap om vårdens natur styr över en högteknologisk kunskapsintensiv verksamhet.

Det som präglat vårdens styrning under lång tid är New Public Management-filosofin som tilltalat politiker och tjänstepersoner i tron att man kan organisera sjukvård som vilken industri som helst. 

Personal ses som utbytbara och möjliga att flytta runt i organisationen för att fylla luckor i ett schema utan förståelse för värdet av kontinuitet både för personal och patienter. Hyrläkare- och hyrsköterskesystemet är paradexemplet på detta. Personal är människor som inte vill annat än att göra ett bra jobb. 

Det är viktigt att HR-avdelningar lyssnar på personal och samarbetar. En växande administration är en viktig orsak till den personalflykt vi har i offentlig sektor. 

Det finns en märklig tondövhet hos centrala myndigheter och politiker som aldrig anser att vårdkvalitet och patientsäkerhet är hotad på grund av vårdplatsbrist, långa köer eller stängda hälsocentraler. Vad berörd personal säger spelar ingen roll.

Detta är bara några faktorer bakom den kris vi nu har. Det positiva i situationen är att regionerna faktiskt i högsta grad är självständiga och kan välja att göra saker annorlunda och bättre. 

Regionpolitikerna som har det yttersta ansvaret ska lyssna mer på professionerna i stället för den byråkrati man släppt fram. Hur skulle sjukvårdspersonalen vilja att vården organiserades? 

Vad kan göras för att personalen ska få arbeta mer med patienternas behov? Vad kan göras åt det hopplösa datajournalsystemet? Allt detta är inte gjort på en kafferast men det är nödvändigt. 

Vi i Västerbotten kan så mycket mer och bättre om personalen får ägna sig åt sitt huvuduppdrag. Vi har en befolkning som tillhör de friskaste i landet, vi har tre sjukhus som ger högkvalificerad sjukvård om än med långa köer och vi har flera vårdutbildningar på hemmaplan.

En förutsättning för förändring är en ny politisk ledning. Den sittande socialdemokratiska ledningen har haft många år på sig men har uppenbarligen inte lyckats. 

Den alternativa alliansen i Västerbotten är dessbättre inte påverkad av Stockholmspolitikernas misslyckade vårdpolitik utan tänker själva. Liberalerna i Västerbotten, med den gamla folkpartitraditionen i ryggen, vill särskilt värna sjukvården och ha fortlöpande kontakt med vårdens personal. 

Det är hög tid att få en ny regionpolitisk ledning i Västerbotten. Detta skulle innebära att personalens synpunkter skulle få större genomslag vad gäller organisation, löner och arbetsscheman. 

Sjukvården i Lycksele och Skellefteå skulle återfå mer egenmakt och inte inrangeras i dysfunktionella länskliniker. Vårdplatsantalet i kritiska enheter skulle öka, fler utbildningsplatser i sjukvårdsyrken skulle inrättas. 

Byråkratin skulle reduceras och resurser skulle i stället gå till den patientnära vården. Situationen är på intet sätt hopplös. 

Valet i höst kan göra skillnad.

Maria Lundqvist Brömster, regiongruppledare (L) 

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, regionkandidat (L)