Vart tog läkaretiken vägen i dagens vård

Myndighetsbeslut har lett till att gamla sjuka människor inte fått läkarvård utan dött i bostaden.

De flesta läkare vill verka i Hippokrates anda, men myndigheters direktiv kan ha underminerat den klassiska läkaretiken.

De flesta läkare vill verka i Hippokrates anda, men myndigheters direktiv kan ha underminerat den klassiska läkaretiken.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Debatt2020-11-06 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Journalisten och författaren Maciej Zaremba skrev i Dagens Nyheter (13/10 2020): ”Varför fick de äldre dö utan läkarvård?”

Kritiken gällde de centrala direktiven om gruppbeslut i stället för individuella bedömningar.

Skörhetsskalan CSF kan används på gruppnivå. Men inte för individuella beslut om sjukhusvård. De kräver klinisk bedömning av läkare med god kännedom om patientens sjukdom.

Misslyckandet kan delvis förstås när man ser hur sjukvårdsledningen i Region Stockholm ser ut. Ansvaret för sjukvård utanför sjukhus ligger delvis hos en person utan medicinsk utbildning – men med politiska meriter.

I en sådan organisation kan det vara frestande att tillgripa vård i kategorier som är lätt att administrera och präglat av styrprogrammet New Public Management. Ekonomin blev målet med färre vårdplatser på IVA och på sjukhus.

Har även läkaretiken nedvärderats?

Med den ökade administrativa makten har antalet styrande tjänstemän ökat till priset av minskad medicinsk kompetens.

Vetenskap och beprövad klinisk erfarenhet nedvärderas och underställs de organisatoriska delarna. Erfarenheten är att vetenskap likställs med åsikter i stället för välgrundade analyser och beslut.

Sjukvårdspersonal belastas med överdriven dokumentation, vilket lett till minskad patientcentrering. Detta förstärktes av Ädelreformen där landstingen stoppade anställningar av läkare i kommunerna.

Här kommer de läkaretiska frågorna in. Multisjukas medicinska beslut kräver förståelse i etiska och existentiella frågor.

I en beslutsorganisation med brist på klinisk kompetens kan konsekvenserna för den enskilde patienten bli förödande när styrande direktiv ges på gruppnivå.

Hippokrates påtalade läkarens roll: Att värna den enskilde patienten i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och inte gå statens ärenden eller andra samhällsintressens.

Vi ser hur myndighetsbeslut, i strid med läkaretiken, lett till att gamla sjuka människor inte fått läkarvård utan dött i bostaden utan tillgång till kvalificerad vård.

De flesta läkare vill verka i Hippokrates anda, men myndigheters direktiv kan tragiskt nog ha underminerat den klassiska läkaretiken.

Granskningskommissionen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har ett tungt ansvar med att klara ut alla frågor som Zarembas. ”Varför fick de äldre dö utan läkarvård?”