Den 15 april 2023 ändras jordförvärvslagen (1979:230) genom att definitionen av lantbruksegendom utvidgas till att omfatta, inte bara fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet, utan även fast egendom som har ombildats eller nybildats för ändamålet jordbruk eller skogsbruk men som ännu inte varit föremål för fastighetstaxering.

Ändringen syftar till att hindra att juridiska personer förvärvar lantbruksegendom som är avsedd för jordbruk eller skogsbruk från fysiska personer utan att lagens bestämmelser om förvärvstillstånd blir tillämpliga. Detta innebär att det inte längre ska vara möjligt för juridiska personer att genomföra sådana förvärv utan att samtidigt vara skyldiga att avstå annan lantbruksmark. Norra Skog välkomnar ändringen, men efterlyser ytterligare åtgärder för att stärka jordförvärvslagen och värna det enskilda skogsägandet.

Tanken med jordförvärvslagen är att juridiska personer, exempelvis skogsbolag, inte ska kunna konkurrera ut enskilda fysiska personer på marknaden för fastigheter som används för jord- eller skogsbruk. Idag finns dock kryphål i lagen, till exempel finns möjlighet för fysiska personer att överlåta skogsmark till ett aktiebolag, bland annat genom testamente.

Lagstiftaren behöver även agera mot Sveaskogs möjlighet att köpa upp enskilt privatägda skogar för att kompensera för den mark som bolaget avyttrar genom bland annat markförsäljningsprogrammet. Detta är särskilt viktigt med tanke på hur mycket fjällnära skog som nu byter ägare.

När en privatperson utan arvingar eller testamente avlider, hanteras dödsboendet av Allmänna arvsfonden som via Kammarkollegiet säljer till exempel skogsfastigheter. Vid dessa tillfällen gäller inte jordförvärvslagen. Istället borde det regleras så att egendom som staten säljer på marknaden ska säljas till enskilda skogsägare för att följa intentionerna i jordförvärvslagen. En genomgång som Norra Skog har gjort visar att länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen under åren 2015–2021 har beviljat närmare 200 förvärvstillstånd till skogsbolag.

Mot denna bakgrund finns det anledning att utreda jordförvärvslagen på nytt och analysera om skyddet för enskilt ägande är tillräckligt starkt och om ägarbalansen verkligen upprätthålls i enlighet med lagens syfte.