För oss som jobbar inom ambulanssjukvården är det en självklarhet att vi i första hand ska finnas till för de svårt sjuka patienterna.
Ändå ökar väntetiderna för dessa. Enligt forskningen skulle årligen ungefär 500 personer i Sverige, som i dag dör utanför sjukhus, överlevt om utryckningstiderna var som på 1990-talet.
2014 fick Region Västerbotten kritik för att sakna mål och plan för ambulanssjukvården.
Socialstyrelsen har bestämt att varje region ska upprätta en plan med uttalade mål och hur mycket resurser som ska finnas. Planen ska vara samordnad med katastrofberedskapen.
Sju år senare konstaterar vi att Region Västerbotten antingen glömt bort frågan – eller helt enkelt inte kommit fram till vilken ambulanssjukvård man vill ha.
Lika tydligt som det är politikens ansvar att anta mål är det otydligt för oss medarbetare vilket vårt huvuduppdrag är.
Vi är väl medvetna om problematiken som uppstår när varje region ska formulera sina egna mål.
En problematik som blir tydlig med våra stora avstånd, skiftande demografi och en ambulansflotta med privata entreprenörer, ambulanser kopplade till primärvården och ambulanser i egen regi.
Ambulanssjukvården är duktig på att behandla patienter i hemmet, bedöma patienter till rätt vårdnivå och lotsa rätt i sjukvården.
Det är vi stolta över och vi tänker att vi även är mest lämpade för det uppdraget. Men vårt huvudsakliga uppdrag, som är den svårt sjuka patienten, får som det nu ser ut stå tillbaka både resursmässigt och kompetensmässigt.
Extra bekymmersamt blir det att höra att vårt tillkortakommande kan komma att lösas med mer IVPA (i väntan på ambulans) och kommunsjuksköterskor.
Resurser som absolut borde fortsätta nyttjas i framtiden, men inte på bekostnad av en ambulanssjukvård som misslyckas med att nå sina mål. Och då pratar vi om mål som inte existerar.