Det pågår en kampanj från ledande socialdemokrater.
De vill att Vänsterpartiet kravlöst ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, och lika kravlöst gå med på regeringens förslag till statsbudget.
Det är ungefär samma tongångar, som hördes från samma personer i somras, när Vänsterpartiet krävde stopp för fri hyressättning i nyproducerade lägenheter och var beredda att avsätta regeringen för att få igenom kravet.
Den gången slutade det med att regeringen fick komma tillbaka efter att förslaget hamnat i papperskorgen.
Läget i riksdagen har inte förändrats sedan dess. Det finns fortfarande inget stöd för en blåbrun statsminister med mindre än att Centerpartiet eller Socialdemokraterna byter sida.
I en demokrati gäller det att samla en majoritet av rösterna för att kunna bilda regering och få igenom sin politik.
Då måste man vara beredd att förhandla och kompromissa med alla de partier som man behöver ha stöd ifrån.
Centerpartiet och Socialdemokraterna verkar ha inställningen att det räcker med att de förhandlar med varandra, för att sedan kräva att Vänsterpartiet accepterar rollen som dörrmatta.
De borde ha lärt sig att den attityden inte fungerar. En majoritet där två mobbar den tredje är ingen stabil majoritet.
En stabil majoritet skapar man om alla ingående parter förhandlar och kommer överens.
Det kan vara jobbigt och alla kommer inte att bli nöjda, men det är demokratins villkor.