Allt fler butiker, restauranger och serviceställen har slutat ta emot kontanter.
Det har uppfattats som en naturlig, till och med positiv utveckling av politiken.
Men när kontanterna försvinner är det de utsatta grupperna som får betala priset.
Vi ser hur hela köpcentrum slutat ta emot kontanter. På andra håll kan det stå att de har en ”kontantfri zon”. Nöjesfält, biografer och gemensamma färdmedel har stängt möjligheten att betala med mynt och sedlar.
Följden blir ett nytt slags utanförskap. Ett utanförskap som beror på om du har möjlighet att använda digitala betalningsverktyg eller inte.
Ett kontantlöst samhälle drabbar människor som ofta redan har en utsatt situation.
- Äldre som aldrig lärt sig eller av andra skäl inte har möjlighet att använda digitala betalmedel.
- Boende på landsbygden där uppkopplingen inte är säker.
- Funktionsnedsatta. Fysiska och kognitiva hinder som hindrar kort- och kodanvändning.
- Förföljda eller hotade personer. Våldsutsatta kvinnor eller flyktingar som inte vill att deras köp ska synas.
- Socialt utsatta som till följd av missbruk och/eller hemlöshet inte har kunnat få digitala betalmedel.
- Tidigare dömda eller personer som haft svåra ekonomiska problem där kortutgivaren nekar dem som kund.
Det är dessa grupper som utesluts när handeln och andra verksamheter stänger ute dem som inte kan använda digitala betalmedel.
I Sverige finns ingen reglering av rätten att betala med kontanter. En butik kan sätta upp en lapp med budskapet ”Vi tar inte emot mynt och sedlar”. Det anses att kunden godkänt detta när denne handlar där.
I Danmark och Norge är det reglerat i lag att kontanter ska accepteras – med vissa specifika undantag. I Finland har myndigheterna utfärdat riktlinjer om att kontanter ska tas emot om det inte finns speciella skäl som talar mot det. I Sverige saknas detta helt.
I slutet av förra året tillsatte den socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning under ledning av Anna Kinberg Batra, tidigare partiledare för Moderaterna. Utredningen kommer bland annat att ta upp kontanterna och deras funktion som statligt betalmedel.
Från Kontantupprorets sida vill vi framför allt se två saker:
- En lag som tvingar handeln att acceptera kontanter liknande den som finns i våra grannländer.
- Ett statligt stöd till infrastrukturen för kontanterna. I dag är kontanthantering en kostnad som butikerna själva måste stå för, vilket ökar deras motiv för att sluta ta emot mynt och sedlar.
Nu börjar vi närma oss en gräns där politiken behöver agera. När kontanterna nu är nere på en kritiskt låg nivå måste vi inse att detta är en fråga om demokrati. Det kontantlösa samhället är ett samhälle vissa inte får ta del av.