I praktiken innebär det att synskadade blir ofrivilligt inlåsta i sina hem. Regeringen bör omedelbart se över lagstiftningen – dagens situation är inte värdig ett välfärdssamhälle som Sverige.
Att ha en synskada leder ofta till svårigheter med orienteringen, det blir helt enkelt komplicerat att hitta dit man vill gå. Att få hjälp med ledsagning är viktigt för att kunna leva ett självständigt och aktivt liv. Får många är det avgörande för att kunna ta sig till arbetet, handla eller utföra ärenden, saker som de flesta tar för givet.
Under de senaste tio åren har antalet synskadade som beviljats stöd med ledsagning från kommunerna minskat kraftigt. Och sämst är utvecklingen bland unga. Det visar en ny rapport från Socialstyrelsen. Minskningen av antalet personer som beviljas ledsagarservice via LSS, lagen om särskilt stöd och service, är på hela 65 procent.
Flera av våra medlemmar berättar att de plötsligt får besked om att de inte längre beviljas ledsagning, trots att de tidigare haft det under lång tid. Beslutet att från en dag till en annan neka ledsagning meddelas utan att någonting har skett: personen i fråga har inte plötsligt börjat se bättre, snarare tvärtom. Det enda som har hänt är att ny praxis etablerats, där lagen tolkas annorlunda. Effekten blir att man inte längre kan komma ut och göra det som andra gör, och det som man borde ha rätt till, oavsett om man ser eller inte.
När ledsagningen dras in begränsar det livet på ett genomgripande sätt. Möjligheten att gå och träna, ta en fika med en vän eller göra andra sociala aktiviteter försvinner. Man måste lite till familj och närstående för att ta sig ut, en situation som inte är bra för någon, dessutom ser möjligheten att be andra om hjälp olika ut. Inte sällan blir ofrivillig isolering resultatet av indragen ledsagning. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige.
Många människor som fråntas rätten till ledsagning via LSS blir istället hänvisade till SoL, socialtjänstlagen. Det duger inte som ersättning. I praktiken blir det färre timmar och flera begränsningar kring vad ledsagningen får användas till och det kostar oftast pengar, ibland flera hundralappar per timme, vilket i sig är kraftigt begränsande.
Medlemsundersökningar som vi gjort visar att den mentala hälsan bland synskadade har sjunkit. Det är klart att det finns ett samband mellan stödet man får från samhället och ens mående. De allra flesta människor, oavsett om man ser eller inte, mår helt enkelt inte bra av att ofrivilligt sitta inlåst i sitt eget hem, utan möjlighet att komma ut.
En förändring måste ske för att förbättra vardagen för synskadade i Sverige. Vi tror inte att någon tycker att dagens situation är anständig. Och vi har stora förhoppningar att regeringen skyndsamt meddelar hur man tänker agera. Tills ett sådant besked ges skulle våra medlemmar uppskatta svar från de riksdagsledamöter som ingår i regeringsunderlaget hur de tänker agera för att förbättra situationen för synskadade som behöver ledsagning. Berätta för oss synskadade i Västerbotten hur ni vill att ledsagningen ska fungera.