Sverige har, som få andra länder, ett stort antal välbevarade kyrkor med tillhörande inventarier. De 3 400 kyrkobyggnaderna med sin omgivande miljö är en tillgång för alla som bor i vårt land. I Luleå stift finns 190 kyrkor, ovärderliga byggnader för dem som gått före och som behöver bevaras och kunna brukas av framtida generationer.
Detta vårt gemensamma arv lever på lånad tid. Det är nu dags för staten att ta sitt fulla ansvar för dess fortlevnad.
När Svenska kyrkan och staten fick förändrade relationer år 2000 kom man överens om att kyrkan ska tilldelas så kallad kyrkoantikvarisk ersättning genom statens årliga budgetbeslut i riksdagen. Ersättningen ska kompensera för överkostnader som uppstår vid vård och underhåll och för begränsningar i nyttjanderätten som kulturmiljölagen medför.
Statskontoret som beredde frågan 1996 föreslog att staten successivt skulle tillföra Svenska kyrkan medel till en nivå om 460 miljoner kronor per år. Sedan 2009 har ingen ytterligare höjning gjorts trots inflation och minskat penningvärde. Läget är nu mycket ansträngt.
Det urholkade penningvärdet innebär en kvarts miljard mindre varje år jämfört med vad statens egen utredning bedömde var rimligt. Det är ohållbart.
Behoven är stora. Underhållsskulden växer, med risk för skador och mer kostsamma insatser längre fram. Om inte staten tar sitt ansvar riskerar Sveriges största sammanhängande kulturarv, ett kulturarv som tillhör oss alla, att förfalla.
Mot den här bakgrunden har Svenska kyrkan tagit fram ett konkret och hållbart förslag:
· Höj den kyrkoantikvariska ersättningen successivt från dagens nivå på 460 miljoner till 700 miljoner kronor år 2027. Det innebär att ersättningen i praktiken återställs till dess ursprungliga värde.
· Inflationsskydda anslaget från och med 2028 genom att det uppräknas årligen med t.ex. konsumentprisindex.
Vår bild är att det finns ett brett och genuint intresse för det kyrkliga kulturarvet bland riksdagspartierna. Ändå har ersättningen urholkats till dagens ohållbara nivå. Det kyrkliga kulturarvet är ett gemensamt ansvar, också för varje enskild riksdagsledamot – det handlar om kyrkobyggnaderna i den egna valkretsen. Den här gången får det inte stanna vid vackra ord. Nu är tid att agera.