I ett av världens mest utvecklade länder väljer vi vilket samhälle vi vill vara.

Om vi vill göra vad vi kan för att ingen ska lämnas efter och leva i utanförskap. Eller om vi låter bli.

Den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår har inte slagit jämlikt.

Det är människor med små ekonomiska marginaler och osäkra anställningar som har drabbats hårdast. Inte minst småföretagare inom turism och kultur. Men också inom restaurang och produktion.

Det ser vi spår av i hela Västerbotten, från fjäll till kust.

Arbetslöshet och långa sjukskrivningar slår hårt mot alla, men inte på samma sätt. Att den som blir sjuk eller arbetslös inte också ska behöva bli fattig borde vara en grund i ett av världens mest utvecklade länder.

Sverige har gått från att vara ett av världens mest jämlika länder till ett land där klyftorna mellan stad och land under alltför lång tid har tillåtits att växa.

Den högt prioriterade frågan om ekonomisk tillväxt gör att urbaniseringen accelererar, storföretagen drivs av allt högre vinster och det småskaliga, som får landsbygden att leva, rationaliseras bort.

Rösterna på landsbygden, som blir allt färre, lyssnas inte längre på i samma utsträckning.

Den tekniska utvecklingen sker där enkel ekonomisk vinst kan göras.

Miljöparitet ser längre än till nästa bokslut. Vi ser många generationer framåt.

För att bygga ett stabilt och hållbart samhälle behöver vi hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt.

Ett hållbart samhälle förutsätter landsbygdens tillgångar på energi, produktion, driftighet, kreativitet och rekreation. Och det förutsätter stadens tillgångar på utbildning, idékluster, mötesplatser och storskalighet.

Vi kan bygga ett rättvist Sverige. Där trygghetssystemen är starka och där ingen lämnas efter.

Ett jämlikt samhälle är ett samhälle som är bra för alla.