Sverige har en akut brist på människor som kan och vill arbeta i yrken vi är beroende av – inom vård, omsorg, skola och industri. Ändå utvisar vi människor som redan gör jobbet.
Vår egen riksdagsledamot i Västerbotten, Nils Seye Larsen (MP), berättade nyligen om sin personliga assistent. Hon har arbetat nästan heltid för honom i snart sex år och uppfyller alla krav för arbetstillstånd. Hennes man jobbar på ett LSS-boende med akut personalbrist. Barnen är födda eller uppvuxna här. Ändå ska hela familjen lämna landet, eftersom regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna och tyvärr även Socialdemokraterna – har avskaffat spårbytet retroaktivt.
Spårbytet var en regel som gav människor som fått avslag på sin asylansökan en chans att stanna om de kunde försörja sig genom arbete. Det fungerade som en morot – ett sätt att uppmuntra integration och självförsörjning. Att avskaffa det är illa nog. Att dessutom göra det retroaktivt, och därmed straffa dem som redan gjort allt rätt, är ett svek både mot dem och mot samhället som behöver deras insats.
Det här är inget enskilt fall. I hela landet utvisas ungdomar som bott här nästan hela sina liv när de fyller 18 år. De rycks upp från vänner, studier och trygghet och skickas ensamma till länder där de ofta saknar sammanhang och framtidsmöjligheter. Det är en politik som skapar mänskligt lidande – och samtidigt kastar bort den investering vi som samhälle gjort i deras utbildning och integration.
Vi ser samma mönster här i Skellefteå. När Northvolt etablerade sig kom specialistkompetens från hela världen för att bygga upp batteriproduktionen. Men när företaget gick i konkurs fick dessa människor ingen möjlighet att stanna, hitta nya jobb eller vänta in en ny ägare. De tvingades lämna landet – och nu, när verksamheten behöver återstartas, måste vi börja om från noll och försöka locka tillbaka samma kompetens. Samtidigt står vård och omsorg inför en växande brist på personal, trots att många som vill och kan arbeta inom dessa yrken redan finns här – eller fanns här innan de skickades bort.
Att stänga våra gränser för människor som bidrar är inte bara omänskligt – det är kapitalförstöring och direkt skadligt för Sverige. När vi utvisar människor som tar hand om och stöttar upp i vårt samhälle och vår industri, då är det inte bara deras liv vi slår sönder, utan även vårt eget samhälles framtid.