Den senaste tidens medierapportering, om hur den statliga skogsjätten Sveaskog behandlar en av sina västerbottniska jaktarrendatorer, har fått oss i Jägareförbundet Västerbotten att höja på ögonbrynen.
Vi har sedan flera år tillbaka, tillsammans med storskogsbrukets företrädare, där även representanter från Sveaskog deltagit, fört samtal om hur relationerna mellan markägare och jägare kan förbättras.
Vi har från Jägareförbundet Västerbotten framfört olika förslag som på ett seriöst sätt tagits emot av markägarna. Delar av dessa förslag har redan börjat tillämpas, till exempel modifierade och/eller slopade fällavgifter.
Vi har också förpliktat oss att tillsammans med jägarna, så långt möjligt, försöka nå de mål som fastställts enligt länets älgförvaltningsplan, och de måltal som jägare och markägare har enats om i de fem älgförvaltningsgrupperna i länet.
Från Jägareförbundet Västerbotten måste vi tyvärr konstatera att resultatet av våra samtal inte når fram i den praktiska tillämpningen och till dem som befinner sig ute i skogarna.
De som företräder storskogsbruket i den praktiska älgförvaltningen, alltså de bolagsföreträdare som möter jägarna, har en alldeles egen agenda eller andra instruktioner än de som vi serveras på våra möten?
Alla 17 000 älgjägare, som är den yttersta garanten för att målen ska nås, tar faktiskt ansvar för avskjutningen och att en tredjedel av älgstammen avvecklas varje år. De gör det dessutom gratis. Eller rättare sagt, de betalar för det.
Anledningen till att de gör detta är att de gjort det i generationer. De håller den jaktliga traditionen vid liv, de njuter av skogen och jakten. Jägarna gör också det fantastiska älgköttet tillgängligt för många av våra medborgare.
Älgjakten bygger delvis på ett ömsesidigt förhållande mellan jägare och markägare. Det vill säga att båda parter behöver varandra för att älgförvaltningen ska fungera.
Detta ställer krav på både jägare och dem som är satta att praktiskt företräda storskogsbruket.
Vi måste båda ta ansvar för att hålla liv i samtalet, och att båda parter anstränger sig för att nå acceptabla resultat. Ingen ska behöva känna att man förlorat ansiktet eller, som vi nu ofta hör från jägarhåll, att man blir nonchalerad och överkörd.
För att samtalet ska fungera behöver förhållandet mellan parterna vara värdigt och jämställt.
Ogynnsamma hierarkiska maktstrukturer, som historiskt genomsyrat relationen mellan storskogsbrukets företrädare och jägare, finner ingen plats i dagens moderna samhälle.
Samtalet får inte kvävas av rädsla att förlora delar av sitt liv och sin historia.
Jägareförbundet Västerbotten har med oro följt det som nu händer i länet, men också i övriga landet.
Det vi nu ser på vissa håll är ett dysfunktionellt förhållande mellan storskogsbruket och jägare, som leder till en tystnadskultur bland jägarna, som inte vågar tala eller ifrågasätta tveksamma och näst intill oetiska instruktioner från storskogsbruket av rädsla för att bli av med jaktmarkerna.
Det förekommer också hot om att jaktlag som inte fäller alla älgar man fått sig tilldelad riskerar att förlora sin mark, marker man ibland jagat och bedrivit viltvård på i över ett halvt sekel.
En kultur där känslan finns att man riskerar att förlora sin jaktmark om man framför sina åsikter, eller inte lyckas skjuta tillräckligt många älgar, hör inte hemma i dagens Sverige.
Jägareförbundet Västerbotten ser på detta med största allvar. Vi kommer att verka för att samtalet mellan jägare och markägare fortsätter, eller kanske till och med intensifieras. Främst med dem som representerar storskogsbruket.
Vi i Jägareförbundet Västerbotten vill bidra till att vi gemensamt tar ansvar för en älgförvaltning som bygger på ömsesidig respekt, värdighet och samverkan.
Lägg prestigen åt sidan, låt oss samtala likvärdigt och öppet.
Då, först då, kan älgförvaltningen fungera.