Det svenska strandskyddet är en långtgående inskränkning av äganderätten, och en reglering som begränsar markägares frihet att råda över sin egen fastighet. Samtidigt är det ett uppenbart hinder för kommuner som vill bygga bostäder i attraktiva områden.
Detta är påtagligt inte minst i Västerbotten.
2019 utsåg den socialdemokratiskt ledda regeringen en särskild utredare för att se över strandskyddslagstiftningen. Ambitionen var att skapa ett mer anpassat och flexibelt strandskydd.
Betänkandet har varit ute på remiss.
I Västerbotten har det funnits en ganska bred politisk samsyn om uppenbara brister i betänkandet. Betänkandets förslag har dessvärre inte inneburit en förändring av strandskyddet i grunden. Avsikten var ju bland annat att det skulle bli enklare att bygga i strandnära lägen.
Jag välkomnar att partierna i Västerbotten hittat flera gemensamma ståndpunkter i sin kritik.
Men egentligen räcker det inte med justeringar i det betänkande som varit ute på remiss.
Moderaterna anser att det generella strandskyddet ska avskaffas. Riksdagen borde i stället införa möjlighet för kommunerna att införa lokalt strandskydd där sådant är nödvändigt – av hänsyn till brist på till allmän tillgång till stranden eller känsligt djurliv.
Men låt detta vara en fråga som avgörs av politikerna lokalt.
För att det inte ska gå inflation i kommunala strandskydd så bör man titta på hur kommuner som utfärdar strandskydd kan kompensera markägare som får sin äganderätt inskränkt. Det skulle skapa en bättre balans mellan den enskilde och det allmänna.
Genom att göra om strandskyddet i grunden, på det sätt som Moderaterna föreslår på nationell nivå, kommer vi bort från nuvarande system.
Det befintliga strandskyddet, med länsstyrelsernas prövningar, fungerar inte på ett rimligt sätt. Ingenting talar för att det aktuella betänkandet åtgärdar denna grundläggande brist.
Dagens generella och omfattande strandskydd är inte hållbart om vi ska kunna värna landsbygdens attraktivitet och öka bostadsbyggandet. Det är heller inte ändamålsenligt om vi ska se till möjligheterna för tillväxtstäder att bygga bostäder i attraktiva områden.
Det finns självfallet specifika områden där strandskyddet bör värnas för att allmänhetens tillgång till den specifika kustdelen eller stranden är eftersträvansvärd. Men lagstiftningen måste bli mer flexibel och balanserad.
Strandskyddets nuvarande omfattning hindrar utveckling och nybyggnation på ett sätt som inte är acceptabelt i ett modernt samhälle som värnar tillväxt och en levande landsbygd.
Så avskaffa det generella strandskyddet och inför en möjlighet för kommunerna att lokalt besluta om specifika platser för strandskydd där sådant bedöms nödvändigt.