Därför upplever vi, som representerar Svenska Jägareförbundets alla länsföreningar, det som stötande när vissa debattörer från skogsbolagen blundar för fakta.
Lågvattenmärket i denna debatt är – hittills – att halverade viltstammar skulle vara viktigt för att lösa klimatproblemen. Utan något som helst faktastöd pekas viltet ut som syndabock.
Pressen på svenskt skogsbruk är hård just nu. Bland annat har miljörörelsen, renskötseln och EU långtgående synpunkter på hur skogen ska brukas. Då behöver man en yttre fiende som inte kan bita ifrån – älgen.
Jägareförbundet genomförde i våras en medlemsundersökning om älgen och älgförvaltningen. Vi fick drygt 15 000 svar. 87 procent är missnöjda med älgförvaltningen.
40 procent av de svarande är också markägare. I denna grupp finns de som absolut tydligast vill ha mer älg. Detta står i stark kontrast till den linje som storskogsbruket driver, vilket blir till ett demokratiproblem då skogsbolagen är kraftigt överrepresenterade i förhållande till markinnehav i älgförvaltningsgrupperna.
Lösningen ligger i samarbetet och förståelsen för såväl markägarens perspektiv som jägarens och älgens, vilket i dag saknas på majoriteten av landets yta.
Det råder ingen tvekan om att älgen kommer att vara en av Svenska Jägareförbundets viktigaste frågor framöver. Därför är det viktigt att vi utgår ifrån fakta och inte tyckande när vi formar älgförvaltningen.
Nedan listar vi några punkter som förklarar varför:
• Det finns ett flertal vetenskapligt granskade artiklar som slår fast att skogsbruksmetoder och skogsskötsel har långt mycket större effekt på betesskadorna än antalet älgar. Vi undrar varför tongivande markägarrepresentanter blundar för dessa forskningsresultat. Äbin är i själva verket en mätare av hur väl skogsbruket bedrivits, inte hur mycket älg det finns.
• Andelen mark föryngrad med tall ökar, vilket är mycket bra. Men, antalet tallar minskar i stora delar av Sverige. Detta beror bland annat på förändrade föryngringsmetoder. Förändrade skogsbruksmetoder gör att ”skogen” inte ökat tillgången på viltfoder, även om det låter så på debattsidorna.
• Rörande Rase-arterna (rönn, asp, sälg och ek) har Skogsstyrelsen satt upp mål för vad man kallar gynnsam status. I Norrland är målen inte uppnådda, medan de är det i Svealand och Götaland. Det är dessutom samma två landsdelar som har avsevärt tätare stammar av övrigt hjortvilt.
• Våra medlemmar är genuint missnöjda med dagens älgstam, som på allt fler ställen inte håller för jakt. Att fortsätta att kräva minskad älgstam och utmåla vilt som skadedjur gör det svårare att hitta samförståndslösningar både lokalt och nationellt.
• Markägarsidan är oenig om viltstammarnas storlek och hur brukandet av skogen ska utföras. Detta borde vara startpunkten för en sund debatt kring hur markägare lokalt kan enas i synen på vilt. Tyvärr försöker man flytta skulden till jägarna och viltet.
• Jägareförbundets stora enkät visar att våra medlemmar inte tror på Äbin som metod för att inventera betesskador. Några tiotal av drygt 15 000 tycker att metoden är ett bra instrument i älgförvaltningen. Metoden har även fått kritik vid olika utvärderingar, senast från SLU. Att envist hålla fast vid Äbin som enda instrument för att mäta viltskador – som saknar trovärdighet bland jägarna – skapar mer problem än nytta.
• Avseende toleransnivåer för viltbete är det så kallade femprocentsmålet enligt Äbin starkt ifrågasatt. I en rapport från SLU, beställd av Naturvårdsverket, bedömer forskargruppen målet: ”Det finns inget som tyder på att det går att nå dagens tak för skador enbart genom att skjuta fler älgar, såvida inte älgen utrotas helt – vilket inte är något alternativ eftersom den är en naturlig del av skogsekosystemet.”
Ska vi ha ett hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk som baseras på forskning kan vi inte behandla älg och övrigt klövvilt med faktaresistens.
Det kommer Svenska Jägareförbundet aldrig att acceptera.