I somras ramlade en blind kvinna ner i Skellefteälven.
Den andra blinda personen på kort tid.
Hon undkom med blotta förskräckelsen tack vare att hon har god fysik och är elitsimmare. Nästa gång är omständigheterna kanske inte så lyckosamma. Även en person i permobil har hamnat i älven.
För den oinvigde kan det vara svårt att förstå vad som gör att personer med funktionsnedsättning hamnar i älven med sådan frekvens i just Skellefteå.
Det är tack och lov inte för att kommunen börjat med en modern variant av ättestupan. Det är för att kommunen är särdeles dålig på att markera och säkra sina gångvägar så att den som har en funktionsnedsättning kan nyttja dem säkert.
Om kommunen vill kan de också säkra att personer med funktionsnedsättning inte behöver äventyra sina liv för en naturnära promenad.
Vi synskadade ställer oss frågande till vad som krävs för att kommunen ska inse att det är allvar. I en artikel i Norran (8/8 2020 gavs avdelningschefen för gator och parker i Skellefteå möjlighet att kommentera stadens olycksfall.
Men i stället för svar valde hen att göra sig lustig över synskadades önskan om anpassning med kommentaren: ”Det jag kan säga är att vi till exempel inte kan, eller får enligt lag, stängsla in alla naturliga vattendrag.”
Att ansvarig chef väljer att raljera över personer med funktionsnedsättning tyder inte på att man tar situationen på allvar.
Vi har inte efterfrågat stängsel av vattendrag. Vi har kravet att färre ska riskera att dö för att kommunen inte har åtgärdat brister. För kommunen har haft kännedom om bristerna, men gjort för lite. Hur många fler ska åsamkas skada innan Skellefteå kommun agerar?
Vi har också en önskan att den som drabbats av kommunens brister ersätts för den skada som försummelsen orsakat. Men kommunen har inte svarat på våra anmälningar. Inte heller har de bett om ursäkt.
Vi må vara synskadade. Men det är kommunen som är blind för sina egna brister.
Nu är det dags att kommunen tar de här frågorna på allvar.