Personligt pronomen tredje person plural skrivs "de" som subjekt och "dem" som objekt på svenska, norska och danska. Den skillnaden upprätthålls när orden uttalas på norska, danska, finlandssvenska och vissa dialekter i Sverige, medan man på svenskt riksspråk säger "dåmm" i båda fallen.
Det gör att en del har svårt att skilja mellan subjekts- och objektsformen när de skriver, även professionella skribenter. Däremot verkar svenskar klara åtskillnaden på både engelska och sitt eventuella bygdemål: "They are here, I saw them" och "Di ä här, ja så dåmm". På tyska och franska håller man till och med reda på tre former, även olikhet mellan ackusativ och dativ.
Att genomgående skriva "dom" skulle förenkla men också frånta språket uttrycksmöjligheter och öka distansen till dialekter, nordiska grannar, den engelsktalande världen och äldre svenska texter.
Ett eventuellt ingrepp i uppsättningen pronomen skulle behöva föregås av en vidare översyn av ordklassen, som har flera andra problem lika angelägna att hantera.
"De" som pronomen och bestämd artikel följs åt. Därmed innebär en reform rimligen också "dom böckerna" i skrift. Många använder "dom" även för substantiv i singular: "Han frågade regeringen och dom svarade." Ska det då heta "Hon ledde dom förra regeringen"? Somliga säger "Jag såg han och hon" och "bättre än mig", andra honom, henne och jag. Kungligt pronomenbruk är vi i stället för jag och aldrig du.
För att inte behöva skilja på han och hon har ett nytt neutralt pronomen introducerats, trots att den och det redan finns och reder sig bra utan hen: "När kunden kommer tar den en kölapp, och barnet får leka så länge det vill." I samma anda utmanas man av en, och skapar en air av provinsialism: "En får tacka!" (ska särskrivas).
Floran av ägarformade pronomen vållar särskilda bekymmer: hans, hennes, deras och dess blandas med de nordiskt speciella sin, sitt och sina samt utökas med dens, dets, hens och doms. Få nyttjar i dag "dess", trots användbarheten som könsneutralt pronomen, länge brukat i stället för såväl hans och hennes som deras.
Jag, mig, dig och det borde väl också skrivas som de sägs: ja, mej, dej och dä. Även för "dom" finns ett bättre sätt att fästa uttalet på pränt och samtidigt förhindra en onödig homograf. Det förekommer redan tre ord med samma utseende i skrift, alla med olika uttal: dom (kyrka, dååm), dom (utslag i domstol, domm) och dom (portugisisk herrtitel, dåmm). Inget av dem uttalas med slutet och långt o som ordbilden dom i första hand skulle medföra (doom). Stavningen borde bli "dåmm", eftersom vi skiljer på såväl damm och dam som rådd och rodd.
Att variera pronomen efter subjekt eller objekt, singular eller plural och olika genus skulle kanske kunna slopas helt. Medan svenskan håller sig med du, ni, dig och er klarar sig engelskan med bara you, utan saknad efter den forna uppsättningen thou, ye, thee och you. I tredje person har they börjat användas även i singular som könsneutralt pronomen.
I stället för att bara slopa de och dem kunde flera av ordklassens problem – alltifrån dom till hen – efter engelskt mönster lösas genom minskning till endast ett personligt pronomen vardera i första, andra och tredje person, oberoende av numerus, genus och satsdel: ja, du och dåmm.