Remisstiden för åtgärder för renare vatten löper ut den sista april.
Framför allt berörs många på landsbygden av de kostsamma åtgärder som vattenmyndigheterna vill ska genomföras.
Självfallet måste vi värna om rent vatten. Men ambitionsnivån är för hög och en oproportionerligt stor del av kostnaderna vältras över på landsbygden. Det gäller åtgärder för minskat näringsläckage från växtodling, åtgärder för vandringshinder och enskilda avlopp.
Åtgärderna enbart i Bottenvikens vattendistrikt kommer enligt vattenmyndighetens beräkning att kosta nio miljarder kronor.
Observera att beräkningarna är schablonmässiga och att alla åtgärder inte fått någon prislapp. Notan riskerar alltså att bli högre. Bara åtgärder uppdelat på kommuner hamnar enligt vattenmyndigheten på närmast fantasinivåer.
Det är också oklart hur åtgärderna ska finansieras. Om de hamnar på kommunerna kan det bli en rejäl kalldusch för de med en redan ansträngd ekonomi. Samtidigt konstaterar vattenmyndigheten att Bottenvikens distrikt har stora vattenresurser av god kvalitet.
Antalet bönder i norr minskar för varje år. Den största orsaken är dålig lönsamhet. Det finns en stor risk att målen i vattendirektivet blir så höga att jordbrukets redan dåliga konkurrenskraft försämras ytterligare.
Det kan gå på tvärs med såväl de nationella som regionala mål om en ökad matproduktion.
Generellt sett har odlingen i flera andra EU-länder större påverkan på vattenkvaliteten än den svenska. Samtidigt ser vi att en del länder som Sverige importerar mat från tillämpar direktivets undantag till att sätta mindre stränga kvalitetskrav.
Man kan då fråga sig varför våra egna vattenmyndigheter inte använt denna möjlighet till rimligare mål – trots att riksdagen tydligt uttryckt att den ska användas. Lantbrukare i Sverige har dessutom på eget initiativ redan utfört åtgärder för bättre vatten.
Bland annat har tusentals hektar våtmarker och skyddszoner anlagts, 50 000 hektar åkermark har strukturkalkats och fosforgödslingen är i balans med bortförseln. I norr har många skogsägare på frivillig väg lämnat ekologiska kantzoner mot vatten.
Vi känner oro över att Sveriges strävan att alltid gå längre än sina konkurrentländer kommer att leda till att man straffar ut sitt eget hållbara jord- och skogsbruk.
Vem ska försörja Sverige med mat, förnybar energi och skogsprodukter när det blir för dyrt att bo och verka på landsbygden?