Uppgivna röster hörs från vården.
Många väljer att avsluta sin anställning när de upplever sig bara vara en rad på en tjänstgöringslista – trots att de jobbat åt regionen i flera decennier. Region Västerbotten behöver visa vilken slags arbetsgivare man är och vill vara.
Vi kristdemokrater värdesätter vårdpersonalen.
Inte minst i tider som dessa har det visat sig att deras insatser är avgörande för ett tryggt Västerbotten.
I regionplanen står det att Region Västerbotten ska vara en god arbetsgivare. Men under flera år har man i stället fått det allt svårare att rekrytera och behålla personal. Vi har sett hur hyrpersonalen ökat, inte minst bland sjuksköterskorna.
Att klassa september som en semestermånad är förvisso tillåtet enligt avtal. Men samtidigt kallt agerat mot personalen, och då inte enbart sett till hösttemperaturerna.
Regionen har missat vikten av återhämtning för den vårdpersonal som spenderat våren bakom ansiktsskydd.
Schemat bör bygga på frivillighet med ersättning för dem som skjuter på semestern. Det ett svårplanerat läge. Men framflyttade semestrar löser ingenting. Ingen vet hur länge coronapandemin fortsätter.
Mitt under denna pandemi går Region Västerbotten dessutom fram med planer på att omorganisera primärvården i Skellefteå- och Umeåregionen. Hälsocentraler ska bilda kluster under en och samma verksamhetschef.
Personal och fackförbund har kritiserat detta. Det riskerar att leda till mer administration, längre beslutsled, fler chefer och omflyttningar av personal. Det är dessutom en felprioritering av det grövsta slaget mitt under coronapandemin.
Kristdemokraterna kämpar för att vårdpersonalen ska få fler kollegor och möjlighet till återhämtning, bland annat genom att rekrytera vårdutbildade som arbetar i andra branscher. Detta för att tillfälligt bemanna upp vården.
Personalbelastningen är extremt hög och riskerar att snart bli ohållbart.
Vi ser även en växande vårdskuld med patienter som hållit sig undan vården i månader.
Nu har Region Västerbottens chansen att genom handling visa sig vara den arbetsgivare man aspirerar på.
Att besvikelsen är stor bland vårdpersonalen, i den tid vi behöver dem som mest, är oerhört allvarligt.