Att Sverige befinner sig i den värsta byggkrisen på 30 år är välkänt vid det här laget. Byggbranschen toppar Arbetsförmedlingens varselstatistik och arbetslösheten i Byggnads a-kassa är den högsta sedan finanskrisen. Här i Västerbotten har flera företag antingen tvingats varsla eller till och med gått i konkurs.
Krisen drabbar inte bara de som är verksamma i byggbranschen. Sverige har sedan länge ett stort underskott av bostäder, det gäller inte minst här i Västerbotten. Den låga byggtakten förvärrar bostadsbristen, samtidigt som det blir svårare att tillgodose behoven av arbetskraft för ny industrialiseringen.
Det här är inte första gången Sverige står inför en allvarlig kris. Men Ulf Kristerssons regering utmärker sig i sättet man väljer att hantera den.
Både under finanskrisen och coronapandemin intog staten en aktiv roll i att dämpa effekterna för både företag och medborgare. Det bidrog till att Sverige klarade sig bättre än många av våra grannländer. Därför är det så anmärkningsvärt att Ulf Kristerssons regering helt väljer att inta en så passiv roll i den kris hans regering har att möta.
Tidigare i vintras samlades hundratals byggnadsarbetare på Sergels torg i Stockholm för att demonstrera mot regeringens passivitet. Med sig hade de en namninsamling med över 18 000 underskrifter och ett enda budskap till Regeringen: Gör något.
Bostadsminister Andreas Carlson (KD) var där och tog emot underskrifterna. Men lämnade inte byggnadsarbetarna med mer än några undflyende talepunkter om inflationen.
Visst är inflationen, i samspel med Riksbankens överdrivna räntehöjande, roten till det onda. Men det betyder inte att politiska initiativ inte kan lindra smällen.
Att krisen kommer att stå oss dyrt i minskad tillväxt och uteblivna investeringar står bortom allt tvivel. Frågan är bara hur dyrt.
En rapport från WSP och Stockholms Handelskammare bedömde att Byggkrisen kan komma att kosta Sverige 1 000 miljarder kronor i produktionsbortfall fram till 2030. En hisnande summa som borde skaka liv i de mest sömniga politikerna. Men Kristerssons regering sover vidare.
För det är inte så att förslag på lösningar saknas. Tvärtom finns det gott om åtgärder att ta till för att få spaden i marken för en ökad bostadsproduktion här och nu.
Både oppositionspartier och branschföreträdare har gett förslag på stimulanser i form av byggbonus vid byggande av hyresrätter, statliga byggkrediter och startlån till förstagångsköpare av bostäder.
Att även lätta på amorteringskravet skulle ge omedelbar effekt och på längre sikt krävs hårdare styrning av kommunerna. Dessa borde tvingas tillgängliggöra mer mark till lägre priser. Och kompenseras med ett nytt statsbidrag när de bygger efter behovet.
Förslagen är många, men regeringen står fortsatt med händerna i fickan. Det är ohållbart.
Ett land som inte bygger bostäder är ett land som inte växer. Och ett land som inte växer halkar obönhörligen efter.
Sverige klarade sig bättre än många av våra grannländer när tidigare kriser knackade på dörren. Den gemensamma nämnaren då var att vi hade regeringar som både insåg allvaret och var handlingskraftiga nog att agera.
Än så länge tvingas vi konstatera att Ulf Kristerssons regeringen inte mäktar med någon av dessa saker.