Som ordförande för Bröstcancerföreningen Skellefteå har jag en fråga till andra sjukdomsgruppers patientföreträdare: Varför är ni så tysta om hur vården för oss i Skellefteåområdet fungerar då situationen för en person med stora behov av vård s.k palliativ, hospice vård föreligger?
Det är ju inte bara cancerpatienter som kan behöva vård, alla sjukdomar finns med där.
Anhöriga orkar inte längre, eller anhöriga saknas, och tänk så många ensamhushåll som vi har i vårt samhälle! Då vårdplatserna nu är på ett minimum på Skellefteå lasarett, av väl känd anledning, så är utsikten förmodligen sämre att får en sängplats även om medicinska skäl kan kräva detta. Efter ett yrkesliv inom palliativ vård och som fritidspolitiker klappar mitt hjärta för denna vård som bör finnas tillgängligt även för andra än de som bor närmare Axlagården.
Vår patientförening inväntar nu svar från samtliga partier i Skellefteå kommun och Region Västerbotten om hur de tänker planera för en lika vård för oss även i Skellefteå-området. En fråga som vi skickade efter årsmötesbeslut i mars.
För några dagar sedan hörde jag, på Forum i TV, att vår kommundirektör Kristina Sundin Jonsson efterlyste mer av raka rör i kontakterna mellan kommun och region för att kunna erbjuda en vård som är välkomnande för alla. Detta gäller rimligtvis även för patienter som är i behov av palliativ vård, som för vissa inte kan ges av det erfarna palliativa teamet som finns i Skellefteå. Axlagården i Umeå är det enda alternativet för oss om kommunen och regionen kommer överens i de enskilda fallen.
Visst kan vi patientföreningar initiera till ett upprop för en värdig vård, den dag då sjukdomen inte går att hejda. Skellefteå måste vara en plats där vi både kan leva bra och även planera för en annan tid i slutet av livet.