För Industriarbetsgivarna som är basindustrins arbetsgivarorganisation och som företräder drygt 1 000 medlemsföretag varav 175 medlemsföretag med totalt 13 513 anställda i Norrbotten och Västerbotten, är kompetensförsörjningen en av de absolut viktigaste utmaningarna. Parallellt med det historiska investeringsprogram som den gröna omställningen medför, pensioneras var fjärde medarbetare inom basindustrin under kommande tioårsperiod. Gymnasieskolans industritekniska program utexaminerar i dag mindre än hälften så många elever som industrin behöver rekrytera. Kompetensbrist underminerar konkurrenskraften hos företagen och därigenom även jobben.
Under hösten har Industriarbetsgivarna överlämnat förslag till regeringen om hur kompetensförsörjningen ska kunna lösas. Det handlar om att dimensionera utbildningar efter arbetsmarknadens behov, att stärka yrkesprogrammens koppling till industrin, om att se över yrkesprogrammens struktur, ge fler tillgång till yrkesvux, fler platser på yrkesvux och att värna omställningsstudiestödet. På flera av dessa punkter har vi fått gehör, men när det gäller att underlätta för kompetensförsörjningen genom arbetskraftsinvandring har regeringen gått i motsatt riktning.
Vår grundläggande uppfattning är att företagen fritt ska få rekrytera den kompetens de söker oavsett ursprung. Från den 1 november i år har nu regeringen kraftigt begränsat den möjligheten genom ett så kallat lönegolv som innebär en lägstalön på 27 360 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare. Det är en hög tröskel, som kommer att påverka många företags möjligheter att rekrytera. Industriexpansionen i norr medför även att andra branscher behöver utvecklas. Kompetensförsörjning för butiker, samhällsservice, restauranger kommer också försvåras, och utan tillräckligt utvecklade samhällen kommer det dessutom att bli svårare att attrahera inhemsk arbetskraft. Allting hänger ihop.
I Sverige har vi en arbetsmarknadsmodell som går ut på närhetsprincipen, att fack och arbetsgivare tillsammans förhandlar fram lönerna, utan statligt inblandning. Lönerna sätts utifrån den exportberoende industrins konkurrenskraft i linje med Industriavtalet.
I våras tog arbetsmarknadens parter ansvar då vi under unikt svåra omständigheter förhandlade fram ett normerande avtal för att löneökningarna inte skulle elda på inflationen. Regeringen utmanar nu denna modell. Extra uppseendeväckande blir det mot bakgrund av att parterna tillsammans med regeringen kämpat mot regleringar om minimilöner från EU.
Som om det inte vore illa nog avser regeringen, trots kritik från näringslivet och av flera av arbetsmarknadens parter, att höja gränsen ytterligare. I början av nästa år kommer en utredning att föreslå ett lönegolv i nivå med medianlönen, vilket motsvarar 34 200 kronor i månaden. Lönegolv kan komma att slå direkt in i företagens lönebildning. Det är naturligtvis orimligt att en person ska ha en högre lön än en kollega endast på grund av vilket land man kommer ifrån.
Svensk industri ligger i den globala gröna omställningens framkant. Kvalificerade medarbetare är en förutsättning för svensk industris tätposition. Kompetensförsörjningen måste därför nu lösas på alla nivåer. Våra medlemsföretag och samhällena de verkar i kan inte täcka upp sitt kompetens-försörjningsbehov endast med inhemsk arbetskraft utan de är helt beroende av arbetskraftsinvandring. Regeringens inblandning i lönebildningen är både verklighetsfrånvänd och i strid med den svenska modellen.