I juli nästa år träder nya regler för drivmedelsanläggningar i kraft.
Alla rörledningar under jord måste säkras mot rost och fukt. Syftet är att förhindra spill och miljöskador, vilket är rimligt.
Vi är många som förstår miljönyttan. Men återigen blir lika inte likvärdigt.
Investeringskostnaden på uppemot en miljon kronor per station är inget större problem för de stora kedjorna. För fristående mackar i glesbygd och landsbygd kan det däremot innebära dödsstöten.
Närmare 500 glesbygdsstationer, runt om i Sverige riskerar att läggas ned, hävdar intresseorganisationen Svensk Bensinhandel.
Storstadsborna borde låta sina bilar stå i solidaritet.
Inom ett par decennier är drivmedelsanläggningarnas era troligen över för gott. Då kommer bilister i huvudsak att ladda sina elbilar vid hemmet. Glesbygdsbor – med långa avstånd och ofta låga elpriser – har mest att vinna på den utvecklingen.
Men under en övergångsperiod finns det anledning för politiken att hålla liv i de glesbygdsmackar som finns kvar.
Kraven blir ett hårt slag mot många små företag men också för kommunens service. Hemtjänst och räddningstjänst är två exempel på offentlig verksamhet som är beroende av att kunna tanka.
Tillgången till drivmedel är också viktig för näringsliv och turism. Inte sällan fungerar bensinstationen dessutom som post och apoteksombud. Nedläggningen av den sista macken kan bli ett hårt slag för en hel bygd.
Det finns visserligen stödsystem redan i dag. Men Svensk Bensinhandel varnar för att pengarna betalas ut först efter att rören har bytts och att många banker är ovilliga att ge överbryggningslån.
Om ingenting görs riskerar många glesbygdsmackar att läggas ned i förtid helt i onödan.
Det allra första som borde göras är att besluta om att skjuta upp de nya regler för drivmedelsanläggningar i några år.