Så här i juletid virvlar många önskningar runt i luften. Billigare el, mer snö eller mindre snö, närmare hem till dem vi älskar eller en resa långt bort för att slippa allt.
Jag önskade en gång, att få bli läkare, för jag ville göra skillnad. Stå där bredvid när det värsta händer och ge patienter trygghet och lugn. Ibland för att de skulle orka kämpa och ibland för att de skulle våga släppa taget om livet och våga möta döden. Jag har lyckats ibland, ibland inte alls, ibland gjort fel, gjort för lite eller för mycket, för det var svårt.
Jag önskade en gång att det värsta inte skulle drabba mig. Att inget barn någonsin skulle dö på förlossningen, i alla fall inte på mitt pass. Men det hände och jag stod kvar. Rödgråten och lite vinglig ett tag men sen allt stadigare igen - fast det var svårt.
Jag önskade en gång att de som bestämmer skulle vilja sätta sig ner och se vår verklighet, för att kunna ta ansvar och fatta kloka beslut. Stå där bredvid vårdpersonalen, och patienterna och försöka se en lösning som är ansvarsfull, jämlik och ekonomiskt försvarbar, i alla fall så långt det är möjligt – för det är svårt.
Men i år önskar jag att illusionen om förlossningen i Lycksele får bli uppenbar för alla, inte bara för oss bakom kulisserna. Jag hör andra säga att vi är bekväma, egoistiska som inte ställer upp för likvärdig vård i hela regionen. Och mitt hjärta blöder för alla er föräldrar som drömmer om att leva i glesbygd men tvekar, för att framtiden känns oviss. Jag önskar att verkligheten inte var så här. Att det fanns barnmorskor och läkare och undersköterskor som delade er dröm och samtidigt min dröm. Att det fanns personal hos er som kom in med trygghet och lugn och stod kvar.
Vi har i två år försökt hålla drömmen vid liv med konstgjord andning, din dröm och min dröm men ingen av oss får det vi vill ha. Personalen åker runt i regionen, täcker luckor, spacklar över risker, vissnar alltmer… Men de som bestämmer, vågar inte sätta ord på det som är uppenbart. Utan personal kan vi inte ge trygghet och lugn. Utan personal kan vi inte erbjuda någon vård alls. Så vad gör vi när drömmen inte slår in, trots vårt engagemang och kämpaglöd? Drömmer vidare eller vaknar upp och står kvar – trots att det är svårt?
Så min önskan i år är att någon vågar ta beslutet att stänga förlossningen i Lycksele – innan hela regionens förlossningsvård går sönder.
