Det samhälle som högerpartierna argumenterar för finns redan i vissa andra länder. Där är det inte småföretag eller de anställda som sätter villkoren, där tillåts jättar som Elon Musk att sätta villkoren.

Löntagarna är beroende av Musks goda vilja. Goliat härskar och David får i bästa fall brödsmulorna, när Musk är på gott humör. Vi har valt en annan väg i Sverige och den vägen har levererat. Här sätter inte mångmiljardärerna villkoren för löntagarna; här sitter löntagarna vid förhandlingsbordet.

Om ett företag har bättre villkor finns inte heller någon anledning att inte ha ett avtal, då det inte skulle kosta dem något. I fall efter fall har det visat sig att företag som säger sig ha likvärdiga villkor helt enkelt inte har det, annars hade de tecknat ett avtal för länge sen. 

Kollektivavtalet tryggar såväl löntagarnas löner, arbetsmiljö som pensionsrättigheter. Det är i all mening en grundläggande trygghet för löntagarna. Ett golv som arbetsgivarna sen kan bygga vidare på, men inte undergräva eller ignorera.

Sympatiåtgärder är ett av de enda kraftfulla verktygen ett fackförbund kan använda för att på riktigt kunna påverka en jätte som Tesla och används inte lättvindigt. Tvärtom är fackföreningsrörelsen mån om att undvika strejk, men möjligheten måste finnas när arbetsgivaren vägrar att ens sätta sig och diskutera gemensamma spelregler. Sverige är faktiskt ett av de länder i Europa som har lägst antal strejkdagar av alla.

När multinationella jättar vägrar acceptera spelvillkoren på svensk arbetsmarknad måste vi kunna gå till löntagarnas försvar gemensamt. På 90-talet var det sympatiåtgärder som var avgörande för att få multinationella Toys R Us att teckna kollektivavtal med Handels.

David besegrade Goliat med en sten och slunga. Vad högern verkar vilja är att ta ifrån David det enda verktyg som står till hands för att ha en chans mot jätten. Det är beklagligt att svensk höger ställer sig på miljardärens sida i stället för löntagarnas.